Avslutande äventyr i Vancouver

och Montréal!

 

 

 

Söndag 9/8 2015
Den här gången blev Bowen Island-turen verklighet, och jag var enda deltagaren! Guiden Irene (från Japan ursprungligen, tror jag) gjorde sin första tur på egen hand och vi hade väldigt trevligt, från strax efter nio på morgonen till strax efter åtta på kvällen. Hon kände ön väl, den här gången var söndagens Farmer's market extra kryddad med välgörenhetsorganisationer i arbetshundsbranschen. Redan i kön till färjan var det gott om hundar, en ledarhund som rök ihop (!) med en annan hund bakom oss satte lite färg på väntan. 
 
Först över Lion's Gate Bridge, som Irene berättade var finansierad av Guinness-bryggeriet, för en exploatering av irländska bostäder på North Shore. Vancouvers stad tyckte det var en våldsam investering, men köpte sedan bron av bryggeriet. Nu var vi på Highway 1 en bra stund, sannolikt tar den slut vid färjorna i Horseshoe Bay, sen får vägen norrut ett annat nummer. Utsikt från bussen på bron och på North Shore, vacker vy I Horseshoe Bay. 
 
En halvtimma med färjan, mer fina vyer, och så traskade vi iland på Bowen Island. Provianteringen tog en stund trots det smala utbudet av butiker, men förutom General Store fanns här bageri och välsorterad organic store med delidisk. Irene skulle lämna tillbaka några böcker åt sin pappa på biblioteket, men det var stängt på söndagar sommartid, så vi gömde dem i en häck, hade blivit lite tungt att släpa på. 
 
Här var det cederträd som var i absolut övervikt, vet inte om det var regnskog, men skuggade gjorde den. Vi vandrade och pratade och hade trevligt. Irene var uppvuxen i någon/några av de större städerna i öst, hennes mamma var mäklare och de flyttade tydligen lite. Lustigt nog växte hon upp helt utan kontakt med landsbygden, och när de åkte och hälsade på släkt och vänner flög de alltid, så det var inte förrän hon blev vuxen som hon förstod hur stort Kanada är, allting hade ju alltid funnits på några timmars avstånd. Hon hade haft tyska och andra stipendiater som skolkamrater och när de hade återföreningar hyrde de alltid bil och försvann från stan och hon förstod aldrig vart de så prompt skulle! Naturen hade aldrig varit en del av uppväxten, men hon hade tagit igen det. Vi satt ner ibland och åt av det vi handlat, och det började komma djur efter en stund. Så här kommer jag ju aldrig att kunna göra med turerna med normalt antal personer, sade hon.
 
Ön har en sötvattensjö som vi vandrade runt, t o m en liten strand, där vi tog av oss skorna och vadade ut. Vattnet skulle vara mineralrikt och man blev len i huden. Snabbt hoppade vi upp igen, när en liten igel närmade sig. Så fort vi satte i en fot igen kom igeln simmade, med kompisar. En kille kastade pinnar åt sin hund, men den hade väl för tjock päls. Massor av gula näckrosor täckte ytan. 
Irene hade jobbat åt en svenska, som drev honungsbifarm i BC tillsammans med sin kanadensiske man. De födde upp bin och sålde samhällen till odlare, som behövde bin till pollineringen. Intressant bransch, undrar om den kommit till Sverige än?
 
Riktigt fin dag, varmt i solen, men vi hade mest skugga. Satte oss på Irenes favvoplats i parken vid Horseshoe Bay, i nånsorts roliga stolar, som tydligen var en välkänd design, som en vilstol av brädor, med hög rygg och lutande sits samt breda armstöd. Hon åker hit ut med första bussen klockan sex ibland, för att se när dimmorna lättar och öarna urskiljer sig. Se på dem som sitter här, sade hon, de är inga joggare eller hektiska gymbesökare, de sitter bara här och iakttar, och säkert lär de sig lite om sjövett, hur man uppför sig i en hamn och så, även om de bara sitter och njuter av att ta det lugnt och av allt annat händer framför dem. Kollade lite i butikerna, bl a en fin souveniraffär, som nog mest hade first nations konsthantverk och konst, plus de bättre souvenirer som fanns i de andra allmänna, som museerna och vid turistinformationerna. 
 
 
 
 
Måndag 10/8 2015
Sista dagen, och jag skulle se soluppgången, och så träffade jag nya och gamla dudes i går kväll när jag skulle dricka ur mina cider. Hade tre kvar, eftersom det knappast varit något festande att tala om sen jag köpte dem. Åter vancouverbor som tittade ut till Jericho Beach för att de brukar göra det ibland, de här hade haft en drum session i några timmar på Spanish Beach, nästa från Jericho. Mest märktes en stor kille med välvårdat ymnigt gråvitt hår och dito skägg, den första jag träffade som kände till kraniosakral terapi, jobbade själv som healer. Tipsade om utomhusdelen av Museum of Anthropology som särskilt kraftfull, om man står i mitten av totempålarna.
 
Heter de inte längre, lärde jag mig på museet, de heter bara pålar, eftersom totemdjuren felaktigt tolkats som heliga eller speciella. De är bara hjälp för att komma ihåg varje släkts historia, och hade ingenting med avgudadyrkan att göra, fast missionärerna trodde det. First Nations har/hade inget skriftspråk, därför hjälpte figurerna till med den muntliga traditionen, och när en påle blivit alltför väderbiten eller ruttnat gjorde man en ny.
 
Och jo, det var ett kraftfält. Särskilt om man tittade norrut, mot pålarna på andra sidan det som symboliserade en skyddad havsvik (inget vatten i nu pga torkan, men var nog fint när det gick att släppa på, och vita ostronskal på stranden) och rörde sig sakta framför de andra pålarna, vid indianbyns byggnader. I linjen framför var och en av de tre pålarna i bakgrunden kändes det speciellt tydligt, närmast vibrerande. 
 
Kom i säng halv tre, men kom upp före sju i alla fall. Mulet, så ingen soluppgång, men fint nere vid stranden ändå, tog bilder. Glömde märkligt nog att ta bilder av vandrarhemmet, men det var tjurigt med strömbankerna, antingen hade de inte laddats, eller så hade någon stött till, så den lilla strömbanken hade ramlat ned på golvet. Fick gå fram och tillbaka mellan hostel och strand, men teet i den utmärkta temuggen höll sig varmt.
 
Det gick bra att lämna maten i kylskåpet, få ny nyckel och komma tillbaka senare, flyget skulle inte gå förrän 23.20, beräkna tre timmar innan för avfärd. Som vanligt massa knök med att få ned allt i rätt väskor, tyckte inte jag handlat så mycket. Fast bara allt teet tog ju en del plats.
 
Så nu slutligen Museum of Anthropology, MOA, den här gången vältajmat. Så gott som genast en halvtimmastur inne i museet, om bentwood boxes/röd ceder blir samarbetsvillig när den blötts upp, och jag tror eld var inblandat också. Boxarna är fyrkantiga och har en enda söm.
 
Vi tittade på en karta utan de vanliga gränserna, i stället First Nations stamgränser. Huvudsakligen räknas tre längs kusten, där f ö Queen Charlotte Islands har försvunnit. Nu har den sitt ursprungliga namn, Haida Gwaii, efter Haida-folket. Tungvrickande Kwakwaka'wakw håller till på Vancouver Island och fastlandet. Vancover, och särskilt Point Gray, där UBC och Jericho Beach bl a ligger, är det Muqueam-land. Även om de inte har tillgång till marken längre, anser MOA att man ska tänka på att den är lånad. First Nations har funnits i BC sedan sannolikt 13.000 år.
 
Bentwoodboxarna, som användes till allt från matlagning till att förvara dansutrustning, och antingen målades vackert eller bara hade sin träfärg. Klassiska färgerna svart, rött och vitt fick man genom att blanda magnetit respektive hematit och snäckskal i färgen, fixerades med laxrom, som tuggad med saliv blev mycket oljig och lättarbetad. Dock togs västerländska färger emot tacksamt, de ändrades inte lika lätt, och snäckskalsfärgen dammade gärna bort.
 
Masker används ceremoniellt, och många är bara utlånade eller förvarade på museet, hämtas hem ibland när de behövs. Särskilt till potlatch, traditionellt en sorts ting för att reglera socionomi, ekonomi och jurisdiktion. Att hålla en sådan är en omfattande och säkert dyrbar historia, men kan betala sig i längden - de inbjudna, som brukar vara många, blir vittnen till allt som bestäms, och kan kallas in vid tvister. 
 
Kvinnorna vävde korgar med sinnrika mönster, av rötter, tror jag, och anpassade gärna mönster och bruk efter beställarens önskemål i byteshandeln med de vita; smöraskar för matbordet tillhör artefakterna.
 
Konstnären och silversmeden Bill Reid gjorde en träskulptur med särskild hedersplats på MOA. En korp med ett bär i näbben - världen - tronar på en stor snäcka, ur vilken små människor kämpar för att komma ut. Korpen hjälper dem att komma till världen i en annorlunda skapelseberättelse.
 
Skulpturen är rest på ett runt fundament till en kanonbefästning som användes under andra världskriget. Museet byggdes kring denna utkik, arkitekt Arthur Erickson, som utgått från First Nations byggstil med pålar och tvärbalkar i pålarnas urgröpningar, eftersom kulturen saknade spik. Museet dock i betong, med glasväggar, så pålar, kanot och andra större artefakter inomhus blev en del av utemiljön.
 
Andra rundturen var på 55 minuter, och täckte delvis saker vi sett, men guiden var ny, och berättade med mer inlevelse och stora gester, liten till växten, dålig hållning men glad och med långa armar, som illustrerade. Hon började med att visa en f d privat porslins- och stengodssamling, som en immigrant haft med sig och ständigt utökade. En kakelugn var första anhalt, det var tydligen något väldigt ovanligt i anglosaxiska länder.
 
Tredje turen, halvtimmas, var utomhus, med samma livliga guide. Avslutades inne i traditionella huset, där bänkar kantade väggarna. Hus användes bara några månader på vintern, annars flyttade man runt. Så svenske konsuln trodde byn var övergiven, och plockade med sig en vackert dekorerad påle. Vilket upptäcktes av en kanadensare på 90-talet (tror jag) på besök i Sverige, den gick också att spåra till klan/stam/familj. Svenska museet undrade om det inte gick bra att göra en kopia och lämna tillbaka, varpå kanadensiska företrädaren undrade om det hade varit lika OK, om Wasa sjunkit i en utländsk hamn och hamnat på museum där. Pålen återlämnades.
 
Flera ställde frågor, bl a jag, som undrade vad de uppmuntrade blandade äktenskapen jag läste om vid Fort Langley hade fått för betydelse i längden. Ingen särskild, eftersom First Nations inte fäste så stort avseende vid äktenskap, och kvinnorna flyttade tillbaka till sina familjer, om de inte var nöjda, så det blev inga djupa spår. Mer än att många av pälshandlarna var skottar, så det finns en övervikt av McLeods, McLeans och McDonalds bland First Nations.
 
Stannade lite extra ute bland pålarna, varmt nu, innan jag gick tillbaka och tog bussen. Filminspelning pågick vid universitetsområdet, Vancouver kallas Hollywood North, eftersom det finns lättarbetade och användbara miljöer och ger billigare produktioner än på ordinarie plats. Precis vid busshållplatsen mot downtown från vandrarhemmet finns en uppställningsplats för mobila omklädningsrum i stora semitrailrar.
 
Gott om tid att göra mat, samla ihop och packa ned det sista och bara sitta och ta det lugnt, ändå blev det bråttom. Nu hade jag räknat ut det så fiffigt att jag skulle ta 84:an i stället för 4:an, vilket skulle bli ett betydligt snabbare byte längre fram på linjen till flygplatsen, utan att jag skulle behöva åka till downtown. Förstås kom inte den bussen som skulle komma enligt tidtabellen, inte alls. Blev 4:an och downtown i stället, men kom i god tid ändå, och så kom jag ju en avskedsomgång genom de centrala delarna, där skytrainstationen spottade ut mig nästan två veckor tidigare.
 
Och nej, det finns inga direktflyg mellan Skandinavien och Vancouver, svaret på en av de vanligaste frågorna jag fått, särskilt hemifrån. Världskartan med alla pilarna hade alla tid att studera noga vid ingången till security.
 
 
 
 
Tisdag 11/8 2015
En kort natt, planet lyfte 23.20, landade i Montreal vid sju, men efter knappt fem timmars resa. Ösregn. Lyckligtvis hade jag kontaktat vandrarhemmet här för att höra om det ordnades någon guidad tur som jag kunde sysselsätta mig med.
 
Det gjorde det, men som jag misstänkte när jag dröp in som en våt katt efter att ha promenerat ett kvarter från busshållplatsen, var det inställt. Letade upp en mataffär, ett apotek, som inte hade särskilt stort urval, fick leta upp en mataffär till, och sedan använda köket. Dessutom ställa in min ryggsäck, få en karta och goda råd om hur jag skulle ta mig till Biodome vid Botaniska, som kunde vara roligt att göra en regnig dag. 
 
Det tyckte barnfamiljerna i Montreal också, kön gick runt hela Biodome, på insidan. Vid slutet av kön en cafeteria, barnfamiljernas decibelnivå blev en komisk definition av ordet volym, fyllde varje skrymsle. Det slutade regna, följde byggnaden runt på utsidan. Intill fanns en liknande lite sliten märklig stor byggnad i spacig arkitektur. Mycket handlade om sport, letade toalett, fann en souveniraffär, t-shirts med OS 1976 - OS-byn! Inhandlade en kylskåpsmagnet i form av ett snöägg med Montreal i bakgrunden i grälla färger. 
 
Bussbiljetten från flygplatsen för tio dollar räckte hela dagen på alla färdmedel, så jag tog metron tillbaka, hoppade av vid de gamla stadsdelarna och promenerade omkring. Såg en utomhusutställning om bilturismen i provinsen Quebec, som växte fram från 20-talet. Populärt med landsbygden, som framställdes i romantiserad form på målade affischer, för att så många rara komponenter som möjligt skulle inrymmas, tills bilen blev var mans egendom på 50- och 60-talen, då det blev foton av tält på stränderna och badande familjer.
 
Traskade omkring bland officiella byggnader, kyrkor, museer, exklusiva butiker, kafeer och restauranger. Förstod inte varför jag av och till trodde att jag var i Bryssel och lite jetlaggat sömndrucket ibland plötsligt undrade vad jag gjorde där. Kanske fanns det likheter, och det var inte engelska som talades omkring mig.
 
Nu godkändes inte biljetten i metron, trots mina protester, men det var inte långt att gå. Vandrarhemmet visade att det faktiskt stod lite kryptiskt att den gällde i 24 timmar och att jag betalat för det, men det var inga problem med flygbussen, som lustigt nog hade nr 747. Gott om tid också, hade fått alla boardingkort och checkat in väskan i Vancouver.

 

IMG_1977.JPG

 Vi lägger ut mot Bowen Island.

 

IMG_1980.jpg

 Utsikt från Bowen Island.

 

IMG_1982.jpg

 Runt sjön på Bowen Island.

 

IMG_1985.jpg

 Näckrosor, Bowen Island.

  

IMG_1990.JPG

 Sista morgonen, Jericho Beach.

 

IMG_2001.JPG

 Vattenpost, t o m på stranden!

 

IMG_2004.JPG

 Min boning i Vancouver, överslafen.

  

IMG_2012.jpg

Museum of Anthropology. 

 

IMG_2015.JPG

Maffiga masker. 

 

IMG_2011.jpg

 Bill Reids skapelseberättelse...

 

IMG_2010.JPG

 ... vi kravlar ur en snäcka.

 

IMG_2017.jpg

 Livlig guide i longhouse.

 

IMG_2020.jpg

 Atmosfär, Museum of Anthropology.

 

IMG_2021.JPG

 Montréal, OS-byn.

 

IMG_2027.jpg

Tillflykten i vrålregnet, Montréal.

 
stäng