Edinburgh, måndag och tisdag

Drunknade i rutig ull vid Edinburgh Castle. Som höll på att byta skepnad till utomhuskonserthall för tattoo med mera av sommarfestligheter, och just hade stängt för dagen, men det blev ändå en promenad, och med stigning. Platsen för slaget om turisterna. Killen i kilt kom visserligen från Yorkshire, men som jag gissade berättade han att alla bussarna med amerikaner och japaner stannade just här, Scotland stopover numero uno.

 

Haggis, gissar att det var korvkakan bredvid blodpuddingen på tallriken. Eftersom Den Stora Skotska Frukosten serverades all day för en rimlig summa blev det sådan vid halv åtta på kvällen. Jo, fick veta att haggis är det som är kvar av fåret sen man gjort mat av allt som är identifierbart, men i motsats till en del annan mat vet man i alla fall vad det är. Smakar som isterband utan skinnet. Utsikt, och mitt i den, gigantiska olympiska ringar. Till det en Edinburgh Gold, naturally cloudy, lättmörk. Sol över kullen.

 

Sättningen stratta med wawa, trummor och säckpipa framför konstmuseet lockade skaror att stanna. Drag. Mer underhållning i Princes Gardens, där även icke betalande fotgängare kunde beskåda munter dans till dragspel, fast de som fixat inträde fick vara med och dansa. De har varnat för skotsk dans till konferensmiddagen. Gott om ornamenterade memorials; slogs amerikanerna för Skottland under första världskriget? Slogs Skottland som Skottland?

 

Vandrarhemmet mysigt och attans centralt. Undrar vad byggnaden var till från början, elegant entré i något som liknar polerad röd marmor, vapensköldar med svärd, flyg- och havsattribut över ingången. Stora rum med igenmurade grandiosa eldstäder, gamla parkettgolv. Sovsalen måste ha ett trettiotal bäddar, men långtifrån alla är bebodda.

 

Sängar, toastolar och allt som ska funka är nytt och utbytt, i övrigt det vanliga stuket med mellanting mellan grafitti och muralmålningar. Men sängkläder och frukost inkluderat i sju dygn för 107 pund. Fritt wifi, ingen curfew och bar med allehanda whiskysorter, vandrarhemmen förändras.

 

Inga amerikaner tänkte jag i går kväll, när bara musiken ljöd i baren och gästerna satt försjunkna i böcker och ipads, men tisdag morgon bräkte det lång väg i trappan. Annars en överraskande dominans av spanska turister. Spanska andraspråk på guidade turer. Spanska vid övergångsstället. Spanska på vandrarhemmet, inte minst bland personalen, passar väl på att jobba ett tag under resandet. En del svenska och danska, mindre förvånande eftersom det är lätt och billigt att åka hit, billigt att vara, kultur och nattliv och naturen om hörnet. Skottarna avslappnade och vänliga.

 

En generaliserande iakttagelse är att de inte är lika pyssliga med sina hus som engelsmännen. Husen gråare, högre och har inte stuprännorna målade i glada färger. Inte heller en massa rosor, stockrosor, riddarsporrar utmed väggarna och färgskalor av lägre färgprakt i rabatter. Mer vintergrönor, buskar och träd. En sprudlande mångfald lövträd i stället, särskilt i parkerna, och allra mest i Princes Park, som jag passerar till och från något. Här även mödosamma sommarplaneringar av begonior, tagetes och pelargoner som inte gillat den regniga sommaren. Gärna på den särskilt branta slänten mot gatan ovanför och kliniskt fritt från ogräs, måste vara hell att rensa. Samt en gigantisk blomsterklocka, ärande Londons olympiska spel, som börjar en vecka efter mitt besök.

 

På tretimmars walking tour med färgstrk guide, som berättar färgstarka historiska historier. Kors och tvärs på basaltklippan med det historiskt turistiska. Freedom! hörs hojtas vid gruppfoton, skotska för cheese. Kungar, mördare som säljer kroppar till läkarhögskolan, avsaknad av avlopp på en klippa och utrycket you look like a shithead, whisky största exportprodukten i UK och som avslutning en mycket levande beskrivning av hur the stone of destiny till slut kom tillbaka till Skottland efter några hundra år i London. Följde med till en utmärkt pub och åt whiskydränkt haggis instoppad i kyckling tillsammans med amerikaner från Florida som planerade hur de bäst skulle ta sig till Dublin. Bokade ghost tour som precis passar in efter wine reception i kväll.

 

Att gå ut till Pollock Halls tog sin stund, det blev inte någon rutin. Fick däremot gå därifrån efter konferensmiddagen, när bussarna slutat gå. Men bussar var enkelt och smidigt, bara att hoppa på på North Bridge, efter en promenad från ena änden av Princes St till den andra. De flesta av deltagarna bodde på Pollock Halls, och bussen till konferensen på veterinärhögskolan tog oss därifrån och dit. Det började regna precis i slutet av vår ghost tour, så jag avskrev promenaden morgonen därpå direkt, avskrev bussen direkt nästa morgon, när regnet var en grå mur utanför fönstret. Men det myllrade av taxibilar och taxi var billigt.

Ises_onsd_OSringar_.JPG

Nära förestående OS märktes även i grannationen Skottland.


Ises_inresa_Princes_park.JPG

Princes Park passeraade jag dagligen, grön oas vid Princes St.


Ises_inresa_Vhem_port.JPG

Vandrarhemmet centralt, mysigt, praktiskt – bra!


Ises_inresa_Sandemans_1.jpg

Jag gick en guidad tur till fots, inspirerande. Foto Sandemans




 
stäng