Hemresa lördag

Jag fick lämna Academy Bartels mitt i alla avtackningar och information om nästa år i Edinburgh, lokalbussen till Tilburg kom för att samla in mig och andra som skulle från landsbygden till stadens sus och dus en lördagskväll. Om man inte tog första tåget från Tilburg.

 

Utanför stationen i Roosendaal, en halvtimma till brysseltåget, jag är förkyld. Som en sval sommarkväll fast slutet av oktober. Bussperronger framför stationen i andra änden hundratals cyklar. Tusentals. En lördagskväll, har alla cyklisterna tagit tåget nånstans? Holländskt prydligt, ordnat och rent. En mus ilade förbi mina fötter som ett svart streck. Vaggande svart man med påsar följde samma riktning. 

 

Jaha, fel tåg, och jag som satt mig fint på andra våningen. Ingen utsikt förstås, det är mörkt. Shutteln mellan Roosendaal och Rotterdam, åkt en halvtimma. Avgick från rätt perrong på rätt tid, internationella tåget kom precis efter och samlade upp sina passagerare. Minus tre, jag var inte ensam. Gå av nästa station och ta brysseltåget där om fem minuter, spelade lockiga konduktören förvåning? 

 

Dordrecht, igen. Hur sjutton åkte jag förra gången, alla omvägar i södra Holland? Kanske inte holländarna märker, tåg går nog mycket fortare än allt annat. Små smala vägar med stensatta rondeller varannan kilometer. Haha, Roosendaal igen, en timma senare. Antwerpen central, ser ut som Kastrup, minns inte det från i onsdags morse...

 

Och jag trodde de var skyltdockor, flickorna i röd och blå belysning i fönstren man såg från järnvägen. Ingen underklädesskyltning, visst. Fönster efter fönster efter fönster. Så mycket folk, även på de vettiga gatorna, lördag kväll och sommarvarmt. Helt andra kvarter, stora officiella byggnader, sen hippa historiska gränder med fullsatta uteserveringar. Inga billiga hotell. 

 

Sun hotel rent och prydligt, miniplatt-TV på väggen, allt mini, badrummet en mosaik av världens minsta tvättställ, dusch, toalett, handdukshängare, papperkorg. Plats att schamponera en del av huvudet i taget. Garderoben en öppen lösning med nya trägalgar, som en möbel, minimalt skrivbord i smutt bakom duschen. Öppet nätverk! Kortnyckel förvånade. 

 

Huset på ena sidan obebott, trasiga rutor, burspråk och ornament, andra sidan befolkat men med behov. Fasaderna får inte ändras i Bryssel, men riva och bygga nytt gick visst an, hotellreceptionisten nickade tvärs över gränden. Dock lite smartare restaurang på samma gata. Men att komma dit. Om det inte varit för den stora skylten i orangea bokstäver hade jag fått irra även sista biten, sätta upp gatuskylt var bortglömt. 

 

Detta är Sablon, ditt postnummer är långt bort, den familjedrivna serveringen gav kollektiv hjälp, övervakad av mamma. Åh, det tar en timma att gå dit till fots. Google Maps och saken biff. Spårvagnen på andra sidan kyrkan, inte så täta turer den tiden. Det kunde regnat, blåst, varit kallt. Det var sommar och glada människor, kyrkan tvättad i vitt. 

 

Gå av vid Louise, höger, andra höger, andra vänster. Inga gamla pluttekvarter, inget hotell andra vänster, inte den gatan heller. Designrestaurang, bara en talade engelska. Men skynda dig, metron stänger om en kvart. 

 

Märkliga personen som visste var hotellet var men inte talade engelska och började omständligt med att läsa fel ände av dåliga websajtkartan och sen ha lika mycket hum som de vänliga och chica syskonen i långa svarta förkläden om höger och vänster. Han tog farväl och fortsatte neråt perrongen. I metron? 

 

Två stationer, den ena Louise. Sen var det då vilket håll. Glada människor kände inte området, dröjde bara i fina vädret. Taxichauffören kunde bara franska, saknade tänder så jag förstod dåligt. Chauffören efter rund, skrattade guppande, upp där, andra höger. 

 

Jovars, H&M, Zara, McDonalds, lite elektronik, inte slum men sopor. Överallt. Barer, bostäder, antiparkeringsstolpar på smala gatan, Tandoori nattöppet bakom ett berg av sopor, och så enstaka bilar som plöjde sin väg. 

 

Hemresa söndag

Enkelt med metron, två stopp åt höger, två åt vänster, centralstationen. Stationerna nästan öde, högtalare flödar Been through the desert on a horse with no name. Följde skylten med buss och spottades ut på en bred gata, fri från folk och trafik. Gick runt hörnet. Runt hörnet och runt hörnet igen. Stora, officiella byggnader överallt, stentorg och gräsrektanglar med vita pinnar, träd i stiliserad form. Sommarvärme, förkylningen marginellt bättre. 

 

Ingen vet stationen, tror och pekar lamt. Hittar, flera kvarter från metrostoppet. Flygbussen från södra station (flamsk), eller mellanstationen (franska). Informationsdisken papegojlik. Tag perrong fyra. Vilket håll? Vilket som helst. Öster eller väster? Vilket som helst. Här slösar vi inte på orden, hade aldrig hänt i England. Jag slösade inte med tack. Tjuvåkte, eller så gällde metrobiljetten, den var nog lika för all korthållstrafik. 

 

Och jag som förberett mig. Slängt onödiga reklamlappar, stoppat kameran i jackfickan, laddat för ta på mig skickebudsjackan. Ingen frågade vikt och storlek, ingen brydde sig om handväskor. Eller enliterspåsen med miniförpackningar av tandkräm, hudkräm, deodorant, och inte jag heller, glömde den kvar i väskan. Och security, jo, jag blev kroppsvisiterad, var nog en enkrona som jag irriterat stoppat i byxfickan. Sen, vart? In i en vägg? Svänga tillbaka, förbi kön, till internationella området. Vem hade brytt sig om jag gått direkt? Och en och en halv timma i förväg, bättre än tvärtom. Ändå finare sommardag utanför. Alla har stövlar, små damiga stövletter till fårskinnshossor. Bättre kaffe än i Holland, men inte fan gratis nätverk, löjligt. Glömde kolla belgisk choklad, hur kan man?

 
stäng