San Francisco

Söndag 21 juli

Skillnaden märktes genast jag steg av planet. Som inte serverade mer än vatten och ett glas juice på sex timmar, jo, det gick att köpa chips och smörgås av vit formfranska, hm. Flygplatsen i San Francisco, kaffe och en rejält tilltagen scone med björnbär och hallon, snabbt och geschwint av en effektiv kines (som för all del plötsligt öppnade en annan kassa fast vi stod i en liten kö till den han utan kommentarer stängde), inget How are you today, yea, it is a beatiful day, but oh still so hot, isn't it, unusually so and so humid, you just take it easy in this heat, med långsamt höft- eller axelsvängande av en cool afroamerikan, som fick oss att känna oss som hektiska materialistiska européer.

Skillnaden ändå större mellan den glade etiopiern i taxin till flygplatsen klockan fyra på morgonen, jo han kom fem minuter före utsatt tid, men var inte sur för att inte jag var lika duktig, berättade glatt om allt han tyckte bra om i Amerika, men om två år skulle han åka hem och starta en egen business, politiken i Etiopien var ju stabil nu. Kinesen som körde hotellshutteln var knäpptyst och svarade knappt på tilltal, fast jag var enda passageraren. Dock längre resa billigare, men inte lika underhållande.

 
Att kalla Fort Mason nationalpark må vara en amerikansk överdrift, även om den beskrevs som urban. Dock en speciell miljö, med gamla trähus som klarade sig från jordbävningen 1906, och hela området ligger fint på en höjd med utsikt över havet och Golden Gate-bron. Vandrade söderut-västerut, eller vad det kan bli, och hamnade i först en farmers market och sen America's Cup. Åt en vegetarisk gordita, som inte var en smakupplevelse, men trevligt att sitta ute bland övriga aöndagsflanörer. Kallt, 15-17 grader, mulet och blåsigt. 
 
I San Francisco hade jag tänkt att man kunde sitta ute och fika, inte ett behagligt alternativ på östkusten, och visst kunde man, med några lager kläder. Den blöta lilla handduken jag listigt knutit om halsen hade torkat på planet och behövdes inte i kylan. 
 
Vandrade senare turiststråken på Fisherman's Wharf-hållet, såg kabelvagnar i lutning och en del söta trähus med väldiga trappor, i souterräng. De gamla pirarna numera turistiska, men varför inte? Trivsam promenad ut över vattnet, bland spårvagnar, souvenirbutiker som i vissa fall förstås också sålde Levi's, två par för 89 dollar.
 

Måndag 22 juli

Sovit som en stock, var väl en del att ta igen efter uppstigningen kl tre och sen några extra timmar på det, flygande västerut. Sprang genom Fisherman's Wharf, bra joggningstemperatur. Verkar som om alla är turister här.


Sömnig dag, antar att jetlag hänger i fortfarande. Vandrarhemmet rätt trevligt, men inte lika smidigt att ladda elektronik som i Philadelphia, som hade kontakter inuti låsbara skåpen. Mitt låsbara skåp kräver dessutom en del akrobatik, eftersom det är längst in under sängen, och vi fick flytta en annan våningssäng för att kunna fälla upp skåpsluckan, och någon alltid ser till att ställa grejor framför. Tolv bäddplatser i en ganska litet rum.
 
Vandrade i North Beach, de italienska kvarteren och lite av Chinatown. Italienska flaggan målad runt lyktstolparna respektive en röra som inte kändes lika distinkt kinesiskt avskild i stadsbilden som jag minns Chinatown i Vancouver.
 

Tisdag 23 juli

Kallt, men som sagt bra för joggning. Tvättiderna är inte lika bra, det går inte att hänga upp tvätt nånstans, i går sköljde jag av joggingkläderna i duschen och sen öppnade inte tvättrummet förrän halv fem. Handtvättade lite mer, men det fyllde inte torktumlaren på något sätt. Tumlade i en och en halv timma, å andra sidan behövde jag ladda saker i loungen samtidigt, men så här kan det ju inte fortsätta. Joggade genom en märklig byggnad i överdådigt pompös stil med stor kupol, läste sen att det var konstmuseet. Byggnaden gjordes till världsutställningen efter jordbävningen, började sen vittra sönder, eftersom den ändå inte skulle vara permanent. Invånarna saknade den och en likadan gjordes i cement.
 
Vandrade till Japan Center, som var som ett litet förortsköpcentrum med japansk prägel, passerade Fillmore-arenan, gick genom Alta Plaza med väldig utsikt och Cow's Hollow, där jag hittade fantastisk glass i en liten oansenlig liquor store. Här fanns plötsligt butiker, knappt sett innan, bara alla roliga hus, mindre vackra hotell och matställen.
 
En förtjusande koloniträdgård på Fort Mason, öppen för allmänheten. Rosor, förstås, och kryddväxter. Mitt i prunkande prakten en zeninspirerad lott, bara singel, några stenar och solitära buskar. Förundras över att det vattnas så ivrigt överallt, kunde tro att dimman skulle hålla växtligheten fuktig. Visst blåser det, men utan sol och med ständigt ny dimma - eller är det växterna som får släppa ifrån sig all kondensen? Borde ju gå i kretslopp då.
 

Onsdag 24 juli

Guided city walk, The Hills of SF, med Henry, en skinntorr äldre gentleman som väntade i foajen och undrade om alla var vid god hälsa och kunde gå i backar. Hade med sig en väl använd pärm med förklarande bilder som han drog fram ur axelväskan så fort något skulle förklaras. Henry bar fjällrävenliknande byxor, stora gympadojor och en svart glitterkeps med San Francisco i slängig text, mycket beundrad av en manlig deltagare.
 
Russian Hill har inte med nuvarande befolkning att göra, här låg en rysk kyrkogård när de första invandrarna som blev kvar började vandra in. North Beach är inte en strand, utan en serie kullar med bland annat den italienska prägeln. Jag hade redan sprungit upp- och nedför backarna innan, bl a The Crookedest Street, en del av Lombard, som jag trodde var ett senare påfund för att få bort hastigare trafik. Nej, det var så man gjort en gång, berättade Henry, eftersom 20-talets bilar inte klarade att köra rakt uppför gatan. Och visade lämpliga bilder. Vid ett tillfälle hade någon kört på en vattenpost, så en skummande fors bildades. Bilder. Alla körde nedför i snigelfart för att inte riskera vattenposterna. Petigt med dem, förresten, parkering förbjuden framför alla. Ifall det skulle börja brinna, förklarade Henry. Invändningen att det väl gick att dra slangen förbi en liten bil tyckte han inte om, inte heller parkerande kvinnans försäkran att hon bara skulle stå där fem minuter. Bestämmelsen om tidsbegränsad parkering vid vattenposter var ny för mig, upplyste han hörbart. Vad som däremot är viss vits med är gatunamnspräglingen på trottoaren. In case of jordbävning, fast jag undrar hur mycket av gatan som är kvar, men kanske granngatan är, ser paralleller till Gudrun och den totala villervallan i skogen. Dessutom praktiskt att slippa gå och glo efter husväggarna, trottoarkanten kollar man ändå, gick t o m att se från bussen.
 
Vi travde på, uppför och nedför backar, Henry förklarade och visade pärmen. Bilder från jordbävningen, bilder från branden, bilder på det som klarade sig, bl a vårt Fort Mason. Hyrorna i SF är reglerade, så hyran som gäller när man flyttar in kan bara höjas marginellt "därför kan jag bo så bra som jag gör, eftersom jag bott i lägenheten länge". En ny hyresgäst i samma lägenhet får en betydligt högre hyra, därför varier de kraftigt bara inom samma hus. 
 
Dåliga grannskap samsas med eleganta tvärs över gatan, vi passerade en hel del av båda slagen. Henry informerade om att flera strippklubbar ägs av stripporna själva, liksom om den sista kvällen den vita flygeln på Condor Club var i bruk. Den kunde hissas upp och ned, vid ett tillfälle var ett romantiskt par aktivt på flygeln och följde med upp vid kvällens slut. Mannen hittades död nästa dag. Dörren öppnades bakom oss. Vill ni titta på flygeln? Ville vi ju, och släpptes in.
 
Chinatown, med allsköns handelsvaror och Fortune Cookie Factory. Lyckokakor var sannolikt ett japanskt påfund, från en japansk servering, och när den upphörde blev trafitionen kinesisk. Telegraph Hill med Coit Tower. Ingen funktion, mer än att en välbärgad dam – som var speciellt förtjust i brandmän och gärna klädde sig i brandmannauniform – tyckte att invånarna skulle ha ett utsiktstorn. Vi åkte inte upp, men kollade in de fina muralmålningarna med socialt patos i tornets bottenplan. Utsikt även från lummiga omgivningen kring tornet. Vandring nedför Filbert Steps, som jag försökt hitta dagen innan, men infödda SF-bor visste inte riktigt vad det var. En närmast tropisk idyll på en bergssida, små stugor med trädgårdar i omgångar av souterräng, växtlighet så tät att det var svårt att få översikt och ta bilder. Rart. 
 
Nedanför blev det paus med titt på Levi Strauss-museet, en del historiskt väl använda jeans med förklarande texter. Guldrush och mode. Starbucks extremt långsamt, jag hann gott och väl äta upp en präktig kaka medan jag väntade i kö på kaffet. En yngre tjej som gick turen med sin mormor väntade på mig, blev väldigt orolig när jag inte alls tänkt gå till loppmarknaden intill. "Tänk om jag blir kidnappad?" vilket jag försäkrade henne att hon inte skulle bli och inte heller blev, lyckligtvis.
 
Kabelvagnsmuseet dånade, inrett ovanför och runt hjärtat i kabelvagnstrafiken. Vi tittade ned på de rullande kablarna, som man hoppade över i gatan, de rörde sig hela tiden. Vagnarnas gripklo hänger på, och när ett spår korsar ett annat eller vagnen stannar vid hållplats släpper gripklon. Henry tog inte emot dricks, vilket visade sig gälla alla walking tour-guider. Upplyste att han jobbade ideellt, och så var det inte mer med det.
 
Enda riktigt soliga dagen, nästan svettigt i solen. Hittade en utmärkt organisk smoothie-bar på vägen tillbaka. Enligt Henrys tips hemsidan sffuncheap var det försmak av matfestival i Fort Mason Cultural Center på kvällen, knatade dit, slussades på något sätt förbi registreringen och insåg snart att det var för inbjudna och de hade inte badflipflops på sig. Jag som hade köpt snygga sandaler i Philadelphia höll god min, fast de just då inte var på mina fötter, smakade här och där, bl a en lika smaklös mexikansk röra som den jag ätit i söndags men även en del konfekt. Gled ut på utomhusdelen och lät mig infångas av några vakter för vilka jag bekände att jag känt igen evenemangstypen från mitt tidigare yrke och insett att jag kommit fel, men då hade folk redan börjat prata med mig och bjuda på avsmakningar. Vakterna hade lite långtråkigt och tyckte det var trevligt att prata.
 

Torsdag 25 juli

Mistluren tutat hela natten igen, sådär var tredje minut, testade öronproppar, men de ramlade bara ur öronen och skyddade nog mest mot högfrekventa starka ljud. Golden Gate bridge som vanligt nästan dold, sprang dit på morgonrundan, blev en mil t o r. Över Crissy Field, fint sandigt område mot havet med häckande fåglar och raggig strandväxtlighet. Kollade visitors center, byggt i samma stil som Fort Mason-husen och med de snygga affischerna över nationalparksområden jag sett i vandrarhemmets allrum, fast uppdragna över husväggen. Fanns även i mindre format att köpa, men jag hade ju bara springkläderna. 
 
Golden Gate-brons fäste är mitt i ett gammalt fort från något av krigen. Museum, förstås, men hade nog inte öppnat för dagen. Bron mäktig. Läste i Lonely Planet att den aldrig fick någon färg, eftersom invånarna gillade rostskyddsfärgen, men den ser mer röd än mönjad ut. Massor av bilar, vart de nu ska, efteresom det mest verkar vara natur och i alla fall inte stad på andra sidan. 
 
Testade att åka buss. En dollar räcker för obegränsat åkande i fyra timmar. Bytte mig fram till Haight-Ashbury och steg rätt in i en tibetansk klädbutik. En liten gul scarf med stjärnor blev min ständiga följeslagare. Tänk, när jag kom hade jag en blöt handduk om halsen, såna vi fick på Practical Day för att kyla av oss. Många roliga affärer, dock överdrivet cannabisrelaterade. Hittade ett snabbköp med enbart ekologiska produkter, handlade något i lunchväg, god aloeverajuice. Helt vanliga SF-bor tycktes åka hit för att handla och ta en paus på bänkarna utanför, junkiesarna vandrade mest förbi och höll låda.
 
Ingång till Golden Gate Park lockade, men här bodde de som både var junkies och hemlösa. Med sina hundar, som såg välmående ut. Gick snabbt ut genom den pampiga entren, sedan turistande yngling frågat om jag hade något att sälja. Jo, jag hade blivit tillfrågad om vägen också, även i Haight-Ashbury. Men så skojiga hus, painted ladies, och inte bara psykedeliskt målade. Köpte armband i annan tibetaffär. Det var så bra här när vi var de första, nu är affärerna inte lika bra, berättade damen som justerade armbandet och själv importerade varorna. Hon såg lagom borgerlig ut. Brydde mig inte om Buena Vista Park, varifrån hördes påtända tjo och tjim. Påfallande många killar i rullstol med amputerat ben for fram och åter över gatorna, så det är hit de unga krigsveteranerna kommer.
 
Av märklig anledning tog jag bussen åt fel håll, men Castro-området kändes hyggligt hemtant, alla pratade spanska och inga var turister. Jag kunde ju åka som jag ville på min biljett, hade tänkt kolla in Sutro Baths också, men kvällens pub crawl kallade och det återstod fler dagar.
 
Vår guide Mel hade läst en termin i Göteborg och tog oss fyra från vandrarhemmet på buss att möta upp på ett av de andra vandrarhemmen. Som hade bar och tjusig entré, hade uppenbart varit ett hotell. Ljudnivån hög, alla glada, gott vin, gott öl. Inom en kvarterskort promenadradie avverkade vi sex pubar och klubbar. En del hade rökrum, där det luktade sött. Haschbruk är bara tillåtet mot läkarrecept, men tycks funka med alla diagnoser. Regnbågar överallt på en av barerna, om stammisarna blev lite besvikna visade de det inte, alla glada och trevliga.
 
Hästkonferensen tycker folk är lite häftig, inte innehållet, men att det finns såna och att man åker på dem. Hamnade vid ett bord med invånare, en av dem veterinär. Eller, jag var veterinär. Sällan eller aldrig mött en veterinär som slutat vara veterinär, trevligt jobb och bra inkomst. Haha från grannen, det kanske det är, men nu jobbar han på Google. Dansgolv först på sista stället, blev lite fart. Kvällen avklingade, utanför klingade vi ikapp med några bluesröstade hemlösa gentlemän, välvårdade. Taxi tillbaka, oss fyra kostade det inte mycket mer än bussen.
 

Fredag 26 juli

Ingen röst. Kom bara pip när jag skulle kommunicera med Veronica från New Jersey i sängen under, hon somnade om, jag gick en promenad, ingen springrunda. Och så ladda grejor, ständigt korttidsladdande eftersom man hela tiden är på språng. Gott om tid till guided walking tour i Chinatown, tog en lur i min utmärkta säng. Intill fönstret och den brädlagda handikapprampen utanför där folk drar sina hjulförsedda väskor, rrrrrrrr. Särskilt de som kommer på natten kunde möjligen förväntas lyfta sina förbannade väskor de tre trappstegen i stället. 
 
Vi tog bussen igen, Juan från Colombia (som också sovit i sängen under min, före Veronica), Frederic från franska Kanada och syskonen som flyttade från Sri Lanka till USA när de var små och vars namn vi aldrig lärde oss uttala var också med. Hittade till slut till downtown hostel och fick knata ikapp, hade precis missat en buss. Tokiga killar bak i bussen roade sig med att skälla som hundar.
 
Vår guide var lätt att hänga på i myllret. Svart tuppkam, tatuerat spindelnät över ena magra armen, klädd i svart med långa långtåade boots. Kunnig och verserad, hade vuxit upp i kvarteren intill Chinatown, hyste värme och respekt för kulturen. Tog oss till tempel på fjärde våningen, In i Fortune Cookie Factory, där jag köpte mandelkakor, tycker inte fortune cookies smakar så mycket, kyrkor (jodå, att gå med i en västerländsk kyrka var ett praktiskt sätt att lära sig engelska, eftersom den enda vuxenundervisningen skedde här på guldgrävartiden), en teservering där vi fick grundlig avsmakning längs lång disk.
 
Inhandlade vitt te med jasminsmak och mottog en mängd tekunskap. Grönt te utrensande, vitt te skyddar mot infektioner. Man slår alltid ut första koppen, den med tanninerna, sen kan man återanvända samma teboll många gånger. Inte kokande vatten, men varmt, aldrig dricka iskallt vatten. Många koppar te om dagen, varför tror ni att vi kineser blir så gamla och friska? Och ni andas rätt, det gör ingen i vår grupp, kommenterade guiden lite försynt.
 
Vandrade genom parker där små tanter spelade kort och förbi gatumusikanter med tvåsträngade gnällinstrument, fick råd om lämpliga matställen och valde ett. Två tjejer från Australien hakade på, vi blev åtta runt det runda bordet med snurrskivan i mitten. Kycklingen i vin på Shanghai-vis var dränkt i vitt vin, skuren i bitar rätt genom benet, vilket för all del var rätt praktiskt med pinnar, man spottade ut benbitarna. Rundliga portioner, vi avtågade med doggybags. Brodern från Sri Lanka ville gå på olympiad i öldrickning, vi andra var lite matta men han fick en kille med sig från andra vandrarhemmet. Blev lagom med lite svinkallt isblåsande minglande på mat- och dryckfestival i Fort Mason Cultural Center, där vi faktiskt fann gasolvärmare.
 

Lördag 27 juli

Veronica och jag hade lagt upp ett kompakt program, två guidade walking tours och sen kanske Sutro Baths och/eller Golden Gate Park. Hann springa en runda i backarna först, passerade en ödetomt mitt bland alla flotta byggnader, med en tom betongbassäng och - en skock getter! De kollade mig nyfiket. Utsikt över Alcatraz och hela bukten.
 
Såg ut att bli en fin dag, kjoldag. Gröna sidenkjolen från Siden-Selma i sanning praktisk reskjol. Klev av bussen där vi nu vant oss, vid ett tjusigt palats som jag först tippade var en bank, men nej, en teater. Utsmyckad med vilda djur, björnar, Kaliforniens symbol, men inga rytande bestar, utan små runda typer som satt som hundvalpar på sina rumpor. Passerade strippklubben The Wild Girls, kryssade mellan uteliggare och vaktmästare i livré, en bit att gå till vandrarhemmet downtown. 
 
Social movements tour leddes av en professor i social ekonomi eller något ditåt, lockigt hår på ända, manchesterbyxor, sliten skjorta och förstås pärm med förklarande bilder. Vi ska inte se särskilt mycket som går att fotografera, men jag kommer att få er att tänka annorlunda, berättade han. Ett enbart fransktalande lärarpar med engelskspråkig dotter från Kanada, en portugisiskspråkig kvinna från Brasilien och hennes engelsktalande son, två engelskor i korta shorts och t-shirts och några personer till. Jag går rätt fort, upplyste professorn, och det gjorde han. 
 
Talade mycket, om underliga sammanslutningar som sammanträtt och bildats här och där bakom fasader, där det blåste som i februari hemma. Alltmedan lastbilar ljudligt lossade sitt gods ned i källare under trottoarernas plåtluckor. Engelskorna avvek först. San Franciscos historia och arkitektur blandades med ekonomiska teorier och mer eller mindre inflytelserika personer och vad de haft för sig. Henry George publicerade Progress and poverty 1879 och ansåg att all mark skulle ägas av staten. Kate Kennedy såg till att kvinnliga lärare fick jämställd lön 1873. Sun Yat-sen befriade några hundratal miljoner livegna kineser ("mångfalt fler än vad alla amerikanska presidenter befriat tillsammans") med sitt ekonomisk-politiska program som han skrev i SF 1905. 
 
Professorn visade bilder i pärmen och älgade på. Fotgängarna har alltid företräde i SF, berättade han, medan han korsade gator kors och tvärs mellan bilarna, in och ut ur Chinatown, finanskvarteren, förbi en och annan byggnad som klarade jordbävningen och branden. Huset med det branta koppartaket, ett sätt att komma undan fastighetsskatt. Husen nära vattenbrynet vilar alla på guldgrävarskepp, som övergavs i bukten, drogs upp och användes som byggnader när masten kapats, sen byggde man bara permanent ovanpå så småningom. Huset vars hemliga yttre hyste ett hemligare inre, där Bohemiska Klubben snart slängde ut bohemerna och inrättade ett reaktionärt sällskap för landets mäktigaste män, som måste mötas oavsett åsikt om reaktionärer. Huset där SFs egna mynt präglades, eftersom det tog tre veckor eller möjligen månader att få sändningarna från Philadelphia och folk inte gärna kunde betala för sig i gold nuggets, så man gjorde mynt av guldet så länge. Den höga trekantiga byggnaden som syns över hela stan och är extra speciellt jordbävningssäker. Alla träden, det måste ordnas ett grönt stråk när man bygger nytt i SF. Vattenposterna i olika färger, om ett system går åt pipan i en jordbävning finns det flera kvar, bara att följa färg. 
 
Land! utbrast professorn där vi stod vid en inhägnad ödetomt bland blanka fasader. Det tredje sättet att tjäna pengar! Det enda sättet att tjäna pengar på att skatten höjs! Och ett invecklat resonemang följde, skuttandes från den ena ekonomiska teorin till den andra, medan vinden riste i ogräsfröställningarna på ödetomten, som bara var värdefull under vissa omständigheter. 
 
Nu var det präktigt kallt, och när vi stod vid de blankaste av blanka byggnader, som bara var värdefulla under vissa omständigheter, avvek de näst mest uthålliga, lärarfamiljen med den andtrutet översättande dottern från franska Kanada. Veronica och jag insisterade på att vi visst ville se de sista kvarteren och höra de sista teorierna som band samman SF med världsekonomin och den sociala historian. Fast vi egentligen skulle varit på väg till The Mission och nästa guidade walking tour.
 
Professorn satte fart. Helikopterpespektivet gav en fars. Professorn älgande hit och dit mellan bilarna, Veronica och jag efter, halvspringande i blåsiga långa kjolar, passerande gathörn med kines som gnällde fram sällsamma ljud på sin tvåsträngade fela, fraser av världsekonomi. Professorn vidare med lockiga håret i storm och pärmen under armen, Veronica och jag efter, kryssande mellan bilarna och grönsaksstånden, spelande kines oiii-oeeee i nästa gathörn, mer världsekonomi och pärmen, professorn på språng ömsom i trafiken ömsom mellan flanerande turister och åldrade krumma kineser, vi nästan ikapp vid nästa speleman oiii-oeeee, världsekonomi summerades, tills vi spottades ut genom Gates of Chinatowns pagodlagda tegelpanneportal och det riktiga racet tog vid på de bredare trottoarerna. 
 
Trekvart försent kom vi till vandrarhemmet downtown, men fick hållplatserna i The Mission, tackade professorn och knatade iväg till BARTs tunnelbanestation. The Mission var varmt och soligt. Vi såg en muralmålad husvägg och en marknad, lämpligt ställe för den utlovat mer avslappnade guided walking tour vi skulle ansluta.
 
Det var inte en turistmarknad. Udda elektroniska och mekaniska prylar på tygskynken kändes inte ens helt lagligt, turister var här inga, vi avvek. Hunger tog oss till matstället, den spansktalande personalen hade inte sett vår grupp. Vi intog varsin väl tilltagen burrito, av misstag valde jag åter den smaklösa mexikanska såsen på svarta bönor. Vårt sällskap anlände med bekanta guiden Mel, Veronica och jag gav oss ut att stilla ett påkommet behov av kaffe medan de andra åt.
 
Bara barer utan kaffe eller restauranger med vita dukar. You're pretty, kommenterade bartendern i alldaglig ton vårt avtågande från det hak som slutligen kunde ge en kaffedestination. Medelhavsfaktorn kännbar och som om det inte kunde vara på annat sätt maldes kaffet direkt bakom disk, tjoff, tjoff.
 
Mission Dolores, eller mer korrekt Misión Francicso de Asis, från 1776 låg där den anlades på indiansk mark. Fridsam, som tempot i The Mission, fasaden lyste vit i eftermiddagsdåset. Men inträde, så vi nöjde oss med att kika på den gamla kyrkogården genom staketet. Mel upplyste att den var en av bara tre kyrkogårdar i SF, central mark behövdes till andra aktiviteter. Gravar från guldrushdagarna och ett hyddliknande monument över Ohlone-indianerna som massbegravdes här efter en mässlingsepidemi.
 
Vidare mot Dolores Park, även kallad The Beach. Omgivet på tre sidor av havet drar ändå folket hit för att sola, eftersom de riktiga stränderna är för kalla och dimmiga. Väderfenomenet var uppenbart vid horisonten. Som en hästskoform i horisonten syntes SF skyline och som en hästskoform över alla byggnaderna låg dimman.
 
Veronica hade med sig ett skynke och vi njöt i solen, kollade in alla människorna, en flicka som fotograferades av släkt och vänner i något som liknade en blå brudklänning på sin 15-årsdag, gängen med regnbågsflaggor som öppnade ölburkar, killar som sålde läsk, ungar som kastade frisbee, spelade bollspel och åkte rutschkana, och senare, när vi vandrade genom parken, en samling ovanligt långa personer som klätt ut sig i färgsprakande dräkter, gärna med högklackat. Försökte smygfotografera dem som fond bakom oss, men de var lite för rörliga. De hade säkert ställt upp för fotografering, kändes bara lite turistiskt att fråga, och på bilden hade ändå alla sett lika långa ut.
 
Tunnelbanan tillbaka igen, besök i butik där Veronica köpte en vindtät jacka, uttalat behov, men kanske inte för hennes vidare färd till den ekologiska avokadofarmen där hon skulle jobba som volontär i två veckor. Praktiskt av mig att ta en jacka med kapuschong, fällde upp den rätt ofta, och alla möjliga hoodies som inte bara var till prydnad var en vanlig syn, även på oss icke-skummisar. 
 

Söndag 28 juli

Väckarklockan på fem, Frederic från franska Kanada hade fått reda på att 50 biljetter till Alcatraz säljs varje morgon kl sju, enda chansen att få någon om man börjar köa kl sex. Eller boka flera veckor i förväg, erfarenheten är väl att 50 av dem aldrig blir utlösta. Lyckligtvis ändrade jag väckarsignalen från hetsigt flipperspel till snällt piano, men mina rumskamrater ville nog döda när jag låste in telefonen under sängen och gick ut i badrummet i förvissningen om att jag inte satt den på repetition. Spelade som fan när jag kom tillbaka till sovsalen.
 
Varken Frederic eller Veronica dök upp eller hade setts till vid front desk, så jag vandrade iväg i den vaknande staden till piren på andra sidan Fisherman's Wharf, kön ringlade redan. Du kommer med i dag, upplyste killen som delade ut små plastade biljetter som vi skulle byta mot riktiga. En och en halv timma senare, med biljett i hand, men inte till första båten, utan den halv elva. Skulle spräcka dagen lite, vi hade en del annat på programmet också, men jag kunde i alla fall gå tillbaka och äta frukost.
 
Träffade Juan och en tjej från Taiwan, som också verkade jobba med naturvård, fast hon såg ovanligt kontorsartad ut för vandrarhemsboende. De skulle eller hade möjligen varit dagen innan och kollat på något reservat eller nationalpark, kanske hon var inköpare av hans solcellsdrivna tracking devices. Rätt smart, man kan följa vilda djur ungefär som om man uppgett lokalisering på Facebook, fast antagligen med en mer specialiserad programvara.
 
Lilla skärgårdsbåten till Alcatraz var förstås miljövänlig, med både solpaneler (borde väl varit solceller, men det var kanske inte så noga med terminologin) och vindsnurra a la båt. Märkligt att Alcatraz fick ett så vida känt rykte, det var bara fängelse i 29 år och hade inga dödsdömda.
 
Vi barn som växte upp här tänkte inte ens på att här fanns ett fängelse. När vi tog båten in till skolan i San Francicso på morgonen var fångarna inte ute och när vi tog båten tillbaka var de redan i sina celler. Vi lekte och spelade boll på rastgårdem, berättade en inspelad kvinnoröst vars pappa jobbade på fängelset. Inspelade röster från vakter och fångar berättade sina minnen i hörlurarna man fick låna på olika språk.
 
Vänd dig nu och titta åt höger, gå till cell 413 och titta in. Om vardagligt liv, fängelsets historia (det var förstås fort först, sen marin träningsbas, vilket väl kanske är samma sak, och då började fängelseeran lite smått med buren för olydiga soldater), blodiga och oblodiga rymningsförsök. Och de tre som man aldrig vet om de klarade att rymma eller om de drunknade. Trädgårdarna som en del av fångarna skötte var restaurerade, byggnader som brunnit lämnades till häckande fåglar på avspärrade områden. Nationalpark här också.
 
Stödde den genom att köpa några nationalparkssouvenirer. Jo, en almanacka också, med alla de fina nationalparksbilderna jag sett som posters här och var! Mest imponerade nog fotoutställningen i en av arbetsbyggnaderna. En av hi shot-fotograferna på sin tid hade dokumenterat sista dagen, när Alcatraz stängdes och utrymdes. Sonen gick igenom fotoarkivet efter pappans död och valde ut de bästa opublicerade bilderna. Digitalfotot har en bit kvar till Tri-X-nivån.
 
Slukade doggybagskycklingen med Veronica tålmodigt väntande och kollande Alcatraz-bilderna. Kändes varmare så byte till kjol, skulle vetat att det betyder kallväder. Hittade en annan buss, som tog oss direkt till Chinatown, att vi inte tänkt så långt förut, slippa den långa promenaden från Bear Theater. 
 
Oraklet i templet nästa, vi kunde inte riktigt låta bli. Fick nästan springa runt guidade Chinatowns-rundan för att hitta. Jag kände igen skylten nere på gatan, men religionen mer osäker, inte klart buddhisttempel som det första, och lite hemligare, fotografering förbjuden. Vi bekymrade oss inte så mycket om den saken, Veronica var mest oroad över om det var rätt trappuppgång, om vi skulle komma hem till en kinesisk familj eller något halvskumt.
 
Två vänliga tanter bemannade templet på fjärde våningen. Inte fortune cookies, det här är på riktigt, ni måste tro. Jo, vi är med, försäkrade vi. Tända en rökelsepinne, sätta den i en skål med sand, knäböja på knäpall, ena handen över bröstet och tyst fråga något, skaka en kogerliknande burk av bambu med flata pinnar i tills en pinne ramlade ur. Jag skakade inte tillräckligt och fick hjälp av en av tanterna. Fick en lapp, blekt i vikningen, med samma nummer som på pinnen, Veronica skakade fram en annan siffra och hojtade till när hon läste lappen. Två dollar var allt oraklet krävde i ersättning.
 
Eller ollakell, som tanterna sade. Fick tillochmed varsin pytteliten röd påse med djonk i guld, som jag trodde var godis och öppnade, varpå rökelsedoft spreds i och kring min väska, särskilt som de små kornen ramlade ur påsen. Senare förstod jag att det var te. Lapparna gav upphov till konversation på busshållplatsen, det var längesen jag såg såna lappar, utbrast killen bredvid oss på bänken. 
 
Det var prisskillnad mellan turistiska Grant Street och mer genuinkinesiska Stockton St. Hittade ett TCM-apotek med Tiger Liniment, minst ett par dollars prisskillnad mot affären vi var inne i senare på Grant St, konstaterade Veronica. Som också hejdade mig när jag tänkte ta upp telefonen och fotografera alla konstiga torkade decimeterlånga havslarver och annat som såldes i lösvikt ur stora baljor. Hon hade noterat både skylten med fotoförbud och baljorna med hajfenor, medan jag försökte göra mig förstådd med apotekaren, som inte talade engelska.
 
Vi testade halstabletterna jag köpt i fin plåtask. De smakade melass, men hade faktiskt positiv inverkan på min röst, som fortfarande raspade efter pubkvällen. Den skulle göra det tills jag kom hem, gillade visst inte dimman.
 
På bussen till Golden Gate Park. Centrum blev tunnare, universitetet passerades, bara bostadsområden, kartan stämde inte. Vilket för all del stod på den, men telefonens karta stämde inte heller så väl, parken visade sig vara väldigt avlång på bredden. Bara bilväg in, kladdigt att gå i gräset, vi gick tillbaka, försökte hitta en busshållplats, vilket vi gjorde efter några kvarter. Jag hade uppmärksammat att hållplatserna ibland bara var målade på lyktstolparna, berättade jag och naturligtvis var det precis så när vi gick av vid ruta ett igen och fick ta fortsättningen på busslinjen vi kommit dit med.
 
Golden Gate Park var en hundpromenadspark eller en joggingpark, i alla fall i änden vi kom in. Stor variation av träd, annars var det mest - träd. Och plötsligt ett sött litet ansikte i buskarna vid strandkanten av en göl. En tvättbjörn plirade mot oss, och försvann kvickt med en polare. Vi vandrade. Nådde bisonhägnet, som Veronica var nyfiken på. Dåligt bete, bisons sov, men såg välgödda ut, fick ensilage. Vi vandrade. På en större plätt började folk tända grillar, men det var kallt. Här var mer ordnat med välavvägda planteringar. Vi vandrade, tyckte vi sett tillräckligt av parken och tog oss ut till närmsta busshållplats.
 
Tanken var att gå ut och fira lite, ta en drink eller två, sista kvällen för mig och de andra hade en eller två dagar kvar. På den sidan vandrarhemmet turistiskt, på andra dyrt, försäkrade Justin i kafeterian. Varför går ni inte ner till Safeway och köper vin och sitter här? Vi gjorde så och sprang på Frederic, som tyckte det var en lysande idé och följde med. Vandrarhemsgäster hade rabatt på Safeway, så det blev ändå bättre.
 
Jag hade handlat på Safeway flera dagar tidigare och sett de långa hyllorna med vin, men bara fått bilden av mysigt vindrickande i parken, och i kylan skulle det aldrig bli mysigt, så inget kaliforniskt vin var avsmakat, bortsett från ett dyrt exklusivt glas i de italienska kvarteren en av de första kvällarna.
 
I köket satt Juan med en ny kompis, Mitsuru från Japan, som redan hällt upp varsitt glas, vi spelade kort och blev allt livligare, hamnade i pation när köket stängde och när allt var urdrucket, i biosalongen. I säng halv två, de flesta i sovsalen vred sig halvvaket till snarkningar från tre sängar, inte hänt förut. Fjärt från en av snarkarna fick mig att fnissa ohejdat, men ingen hängde på, jag somnade nog halvminuten efter. Hade varit i farten i mer än 20 timmar skyllde jag på nästa morgon.. 
 

Måndag 29 juli

Sista joggingturen i backarna, fixade trappan i The Crookedest Street utan att kroppen kändes som bly den sista biten. Duscha, frukost, utrymma, packa. Packa listigt tog en evighet, konstigt nog fick allt jag köpt plats, även vinflaskan. Axelväskan gick ned i konferensväskan vi fått, som även tog datorn och ipaden, sladdar och laddare samt det ätbara. Ryggsäcken tog det jag kunde behöva inkl övernattning i Gbg. Stora väskan kunde resa orörd hela vägen. Fast allt skulle spricka om handbagaget blev för tungt eller om flygplatspersonalen gjorde allvar av hotet om endast en väska som handbagage. Vilket de inte gjort i Philadelphia och även visade sig strunta i i San Francisco. Vägde inte heller. Mat fick man också ta, bara inte dryck.
 
Flyget gick klockan nio på kvällen, vad göra en hel eftermiddag? De andra var på cykeltur över Golden Gate-bron. Närområdet, turistiska Fisherman's Wharf, kunde undersökas. 
Så långt kom jag inte förrän jag träffade en liten pärla precis nedanför Fort Mason-kullen. Maritime museum var byggt som en båt, i modernistisk stil på 30-talet. Inte mycket till museum, bortsett från en ingående presentation av radiokommunikation, men byggnaden var fantastisk. Maritima mönster i kakel och mosaik, svepande väggar och hörn, akterdäck och sidodäck med strama detaljer i metall och skulpturer i sten. Staden hade byggt den till sina invånare, sen hade den fått skiftande öden, tills den nu var allmän igen. I souterrängplanet dansade pensionärer.
 
Genom Victoria Park, litet rart grönområde, till båtmuseet vid Hyde St Pier. Alla slags båtar som trafikerat San Francisco låg förtöjda, med berättande skyltar, även vägverksfärjan vid sin kajplats, som trafikerade sundet före Golden Gate-bron. Faktiskt soligt, trivsamt, söndagseftermiddagsaktigt fast det var måndag. Tillochmed inne på toaletterna gick berättande röster igång om hur man gick på toaletten när sjötrafiken var den viktigaste godstransportören, det kanske den fortfarande är, förresten. Det skedde över relingen, oavsett väder, ofta kombinerat med helkroppsdusch.
 
Sevärda attraktioner fortsatte tvärs över gatan. Ett maritimt visitors center som på något sätt låg i en hotellfoajé visade sig vara ett kompakt, välgjort och mycket informativt museum. Röster berättade så fort jag stannade vid en monter, bl a en svensk sjöman från anno dazumal om hur det var när han seglade på SF. Rutter, fyrar, stadens sjöfartsprägel med bordeller och annan service i omsorgsfulla presentationer. Sjöräddningen, med stor karta över alla förlista fartyg kring Golden Gate, med årtal. Över huvudet hängde en sjömansklädd docka i frälsarkrans.
 
Hann ta farväl av mina medupptäckare av stadens sus och dus, de dök upp strax innan jag åkte. Shutteln till flygplatsen en halvtimma försenad, och mer blev den, nu skulle den fyllas på vid vartenda hotell. Märkligt turistande att bara stanna i SF en eller två dagar och sedan flyga vidare till Las Vegas eller något annat sevärt. Jag var inte nervösast över förseningen, det stod de två killarna för som plockades upp sist och skulle med samma flyg som jag. Vi hann.
 

IMG_0104.jpg
IMG_0091.jpg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gatumiljöer. Branta trappor i lummiga planteringar, vackert målade fasader. 
 
 
IMG_0149.jpg
IMG_0150.jpg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fortune cookie-fabriken, med dess anspråkslösa fasad.
 
                                                                                                                                                 
IMG_0146.jpgIMG_0152.jpg
 
 
 
 
 
 
 
Från ett av templen i Chinatown, till minne av avlidna församlings-medlemmar.

Tehus i Chinatown.

IMG_0073.JPG

Vandrarhemmet uppe till höger, tidigare sjukhus, på Fort Mason.


IMG_0071.jpg

Kabelvagn i backe. 


IMG_0077.jpg

 Pirarna, nu promenadstråk.


IMG_0215.jpg

Passande retroaffisch i loungen.


IMG_0087.jpg

Det pompösa som fick bli kvar. 

 

IMG_0101.JPG

The Crookedest St och dimman.

 

IMG_0108.jpg

 Muralmålningarna i Coit Tower.


IMG_0113.jpg

Prunkande Filbert Steps.


IMG_0115.jpg

Den vita flygeln, ej mer nerhissad.

 

IMG_0116.JPG

Kablarna drar alla vagnarna. 

 

IMG_0128.JPG

 GG-bron med sitt fort.

 

IMG_0130.jpg

 De fina nationalparksaffischerna.

 

IMG_0134.jpgKlassisk mark och gathörn.

 

IMG_0135.JPG

 Utsmyckade byggnader...

 

IMG_0138.jpg

 ... och s k painted ladies.

 

IMG_0143.jpg

Särpräglade guiden i Chinatown. 

 

IMG_0153.jpg

 Telektion i Chinatown.

 

IMG_0155.jpg

Spotta ut istf gnaga.


IMG_0156.jpg

Björnteatern.

 

IMG_0154.jpg

Ständigt kortspelande damer.

 

IMG_0161.jpg

Hetsiga professorn i finansen.


IMG_0227.JPG

Modell, skepp som blev byggnad.


IMG_0165.jpg

Polarna i Dolores Park.


IMG_0166.jpg

Veronica och jag, utfoskande SF.


IMG_0167.jpg

Biljettkön kl 06 kunde kolla in specialturerna, som den botaniska.


IMG_0176.jpg

Den rymningssäkra ön...


IMG_0191.jpg

... med konditionstrappor...


IMG_0194.jpg

... och avspärrade delar, för fåglarna.


IMG_0183.jpg

Fotoutställning, stängningen 1963.


IMG_0182.jpg

Sällsam utställningsmiljö.

 

IMG_0198.jpg

Cellsam miljö.

 

 

 

 

IMG_0222.JPG

Utsikt från Fort Mason-kullen, mot båtmuseet på Hyde St Pier.

 

IMG_0235.JPG

Maritime museum, med granitsäl...

 

IMG_0231.jpg

... och dito skäldpadda, maritim mosaik.

 

IMG_0236.jpg

Pulsen innan broarna byggdes.

 

IMG_0220.jpg

Alcatraz och bukten från Fort Mason-kullen.

 

IMG_0063.jpg

Vandrarhemmets mysiga patio, ej använd, för kallt att fika utomhus.

 
stäng