Resa till och äventyrande i Vancouver

 

Måndag 27/7 2015

Ett visslande och hela marken skakade. Takeoff från Heathrow intill och över lilla byn Longford, den som jag läst om som hotad, flygplatsen vill ha marken. Planen lyfte precis över husen på andra sidan gatan från macken, dit jag gick och handlade lite att äta.
 
Underligt hotell, ägde även husen på gatan intill. Troligen var marknadspriset lågt här. Mitt låg längst ned, fyra rum hade blivit fyra hotellrum av minimal storlek, gemensamt badrum. B&B på trivsamma puben White Horse hade nog varit bättre, nog var nog i underkant. Frågade för säkerhets skull inte vad det kostade, kunde varit samma pris. Pub sen 1601, betjänande landsvägfarare mellan Bath och London. Nästa gång, om det sker, blir det White Horse, där ingick frukost också. Buss 423 från terminal 5. En hållplats, ingen kostnad.
 
 
 
 
Tisdag 28/7
Märkligt tyst på plan, efter oväsendet i går kväll. Första avgången kl 06.13, sen verkar de komma snabbt. Eller förresten, mer ett och ett, inte varje minut som i går kväll. Och väsnas inte på samma sätt, har vinden vänt så de använder runway åt andra hållet?
 
Mindre tyst i huset, som måste vara ett av de sämsta hotell jag nånsin använt. Flickor kom in fnittrande i går kväll, hördes i hela huset. Lyhört från rummet intill, där de måste gått upp för en timma sen men fortfarande håller på och stökar. Vattenlåset från deras handfat blubbar i mitt. Nu drar de igen dragkedjan på stora resväskan, nu på lilla, ska de gå snart? Nu släcker de, snäpp.
 
Gardinerna är fläckiga och hälften av gardinringarna har släppt gardinerna i oskön drapering, den ena ser lite möglig ut närmast handfatet. Gemensamma badrummet hade badkar med duschblandare som tog sin tid, både att få rätt temperatur och blöta ned håret. Rummet låses med vad som ser ut som en genomgångsnyckel.
 
Nu knarrar de ut från rummet och nedför den smala trappan. Klick klock i ytterdörren. Konstigt att jag inte hör dem trampandes utanför. Aha, permanenta innanfönster! Ganska smart skjutfönstermodell närmare en decimeter innanför de vanliga, i kant med fönsterkarmen, kanske därför planen inte väsnas så mycket. Solsken! Fina strukturtapeten har rynkat sig ovanför elementet, vid sängen har den svarta streck, på väggen mitt emot, där man ställer väskorna och dörren slår i, ändå fler. Kanske tur att frukost inte ingår.
 
Från badrummet i morgonljuset en engelsk pastoral. Ett stilla vattendrag med böljande vattenväxter och grafiska blad och stammar, en svan simmar förbi. För all del rullar av taggtråd på staketet runt ett litet vattenkraftverk, men det stör inte särskilt. Bortom ån vålvårdade hästhagar med lösdriftsstall och betsade staket, kantade av lummig grönska, bortom denna en hårt trafikerad motorväg. Endast ett och annat biltak som syntes, inte lika påträngande som flygplanen på andra sidan byn.
 
En lååång dag. Lyfte från Heathrow vid elvatiden fm, närmare elva timmars flygning, fyra timmar på San Franciscos flygplats, varav en i kö för omständliga immigrantprocedurer, fingeravtryck, fotografering etc. Två timmars flyg till Vancouver, snabbtåg till centrum, vänta på buss nr 4, 20-25 minuter på bussen, kort vandring till vandrarhemmet, kom fram vid tiotiden kväll. Fin sovsal med mellanväggar, fick överslaf i avdelningen för två längst bort. Varmt.
 
 
 
 
Onsdag 29/7
Guidad vandring i Jericho Park. Vandrarhemmet är i gammal barack för en pontonflygplansbas, segelcentrat ("poor man's sailing club") använder en annan av basens byggnader, en tredje är ett Art's Centre med utställningar och konserter.
 
Pir med krabbfiskning, strand med badande, fast det var ebb. Många små flisbelagda stigar kors och tvärs i parken, gott om björnbär, vi plockade, åt, traskade och pratade. Kanadagäss överallt, de verkar inte lika illa omtyckta som hemma. Är det någon som plockar upp efter dem? undrade en av amerikanerna på skoj. Nej, man får kryssa, upplyste guiden.
 
Traskade ut till University of British Columbia, varmt, ingen vind. Hittade Pacific Spirit Park, många trappsteg upp, men skugga under höga träd, många sorters lönn. Trivsam skog att vandra i, gick fel när jag kom ur den, fick vända och hittade annat stycke av skogen. Tydliga skyltar över vandringsslingorna, informationstavlor om att det var så här det såg ut före bebyggelsen samt om en aggressiv coyote. Campus stort, inga av byggnaderna jag skulle till fanns utmärkta på kartor. Fick hjälp i First Nations bibliotek i skojig rund byggnad som nåddes med trappa ned, bredvid ett longhouse. 
 
Lyckades hitta affären på kvällen, en bra bit att gå, provianterade mat och päroncider. Skojig kväll ute vid grillplatsen på baksidan av byggnaden. Fyrverkeritävling, i kväll var det Brasiliens tur, vi och en massa andra personer såg det från vår strand, höll på en halvtimma, spektakulärt. Levererades med musik, men ingen av oss hade telefon med radio i, och alla var vi utlänningar som behövde wifi, hörde ingen sån musik från andra på stranden heller. 
 
 
 
 
Torsdag 30/7
Trög morgon, vaknade dock tidigt och tog en joggning längs stranden, in mot stan. Kollade fraktfartygen som låg ankrade i bukten, hittade utkikspunkt med kikare. Och Vancouvers äldsta byggnad, som undkom den stora branden 1886.
 
Tog mig in till stan, och Chinatown. Hittade apotekare genast jag klev av bussen, visade lappen med örterna jag skulle ha, de kostade inte så mycket så jag sade att jag kunde ta två pounds. Torkade örterna var en smula voluminösa, så jag fick nöja mig med med en poundspåse, om jag skulle lyckas smuggla hem den. Tigerolja verkar vara ute, fick köpa flytande mentol mot myggbetten.
 
Alla pratar om torkan, att det inte var mycket snö i vintras och knappt har regnat. Av fyra varningsnivåer nivåer såg jag att den näst högsta skogsbrandfaran var markerad, då kom det ändå lite regn i förra veckan. Tydligen bara en störtskur, som inte gav någon kvarvarande fukt i markerna, men släckte det som var på gång.
 
Massor av hemlösa i Chinatown (inte kineser, de har flyttat utanför stan) och kvarteren intill, bedrövligt intryck. Harmlösa, men ser inte roligt ut, och cannabis är legalt. Dock finns alla traditionella kinesiska butiker och ätställen i Chinatown.
 
Polismuseet var en udda upplevelse, inte minst dess guidade walking tour om prostitutionens historia i Vancouver. Immigranterna fick betala en särskild skatt per huvud för att komma hit och jobba, därför kom enbart männen, utan familjer, och sexhandeln blomstrade. Varje gång polisen och myndigheterna försökte begränsa den  flyttade horhusen och byggde nytt på annan gata, flera av husen är fortfarande kvar. Bordellmammor styrde och höll ihop mot alla yttre hot, men under andra världskriget splittrades den bilden, män tog över bordellerna och behandlade de prostituerade illa. Vi fick förstås ingående beskrivningar av alla grövre brott som hade med prostitutuinen att göra, parallellt även om hur samhället utvecklades.
 
En hemlös i rullstol sällskapade mig på busshållplatsen, rättare sagt hom pratade rakt ut, fick svar, fortsatte prata rakt ut, tandlös. Hon åkte två hållplatser, bussarna har ofta med handikappade, kan sänkas, vika ut ramp, kroka fast rullstol, fälla upp sidoriktade stolarna, chauffören väntar alltid med att köra. Aha, så den stuffande kvinnan på kafeet tidigare var sannolikt i de hemlösas skara, pratade och sjöng rakt ut, trodde bara hon var påtänd, men var nog en kombo.
 
 
 
 
Fredag 31/7
Upp tidigt, in till ett av centrala vandrarhemmen, guidad city walk och hiking i bergen, med Capilano (nej, ingen italienare, first nation chief) suspension bridge. Som jag tänkte skippa, verkade onödigt att betala för att gå på en smal svingande bro 70 meter över marken, när man inte behöver komma från ena sidan av en ravin till den andra. Tänkte också hinna tillbaka till aktiviteten Full Moon Kayak Tour. Att den skulle bli fulltecknad blev ett senare minus.
 
Guiden Erik talade med en distinkt dansk brytning, men hade flyttat ut i ungdomen, nu var han 74 och hade tid att göra heldagsturer, förutom att utföra skogsarbete så stt småstigarna hölls öppna samt resa omkring i världen. Firade 20-årsjubileum med stads-och skogsturerna i Vancouver, visste allt.
 
Vi började längs kajkanten, med utsikt mot Granville Island, kultur, vetenskap, farmers market, arts & crafts. Små lustiga färjor tog folk över, om de inte åkte buss eller gick på bron.
1986 hade Vancouver världsutställning, vilket betydde att det gamla industriområdet på citysidan mot vattnet bytte skepnad, men såg sedan lika övergivet ut som innan. En affärsman från Asien köpte hela området för en struntsumma, eftersom delstaten ville bli av med problemet, nu reser sig de dyraste lyxlägenheterna över marken och ägarna kan titta ut över sina lyxjakter vid marinorna nedanför.
Bristen på mark mellan havet och bergen har drivit upp bostadspriserna, en lägenhet var som helst i Vancouver går inte under 350.000 dollar, minst 2 miljoner kronor. Dilemma för dem som vill bo kvar i gamla dåliga lägenheter som ska rustas upp eller rivas, de kan inte flytta någon annanstans. Finns tydligen kvarter där mindre lyckligt lottade, bl a med mentala problem bott och varit socialt anpassade och accepterade, marken värdefull numera. Besåg ännu en byggnad som hävdar att det är den äldsta i Vancouver, lokstallarna. Nu hade rundeln som vände loken mot rätt port blivit scen och kranen en skulptur. Inne i lokstallarna ett litet museum med lok nr 374, som drog det första transkontinentala tåget hela vägen från kust till kust och tuffade in i Vancouver 1887.
 
Färja över sundet, lokalbuss upp i bergen, rättare sagt uppför backarna där de som hade råd hade byggt sina hus, tur att de har milda vintrar. Började vandringen vid stora vattenreservoaren som försörjer stan med dricksvatten. Lågt vattenstånd, dåligt med snö i vintras och likaledes med regn börjar ge kalifornienklimat med vattenbrist. Hanggliders och helikoptrar landade intill oss.
 
Omgivna av jättelika granar som gav skugga i värmen och sänkte temperaturen. Klassas som regnskog trots barrträden, skägglav draperade grenarna. Erik stannade oss med korta mellanrum, sannolikt för att ingen skulle bli trött, ibland brant både upp och ned, och berättade historier ur sitt liv och vad vi såg plus en del historier om sånt som hänt på turerna under alla åren.
 
Så småningom kom vi till en laxodling, där man både fick veta allt om de olika arterna stillahavslax och se genom glas hur laxen vandrade. Vi intog våra smörgåsar. Mer vandring, inte förrän man kom ut i solen ibland som det blev uppenbart hur varmt det var. Att exponera sig för den värmen på en smal hängbro 70 meter över marken hade tyckts mig onödigt redan dagen innan, särskilt som det fanns en annan hängbro 50 meter över ravinen som var gratis och skulle kunna besökas en annan dag, så jag skilde mig från gruppen vid turistghettot och tog bussen och färjan tillbaka.
Jättekryssaren vi sett tidigare låg kvar men lade faktiskt ut mot Alaska när jag avnjöt en smoothie på Canada Place utanför gamla utsmyckade centralstationen. 
Upptog jakten på sandaletter, men den var svår, om jag inte hade lust att betala 400 spänn och uppåt.
 
 
 
 
Lördag 1/8
Lätt att se vilka som är hikers, både bland lokalbefolkningen (de flesta) och turisterna, de har synnerligen kraftiga vader. T o m den extremt magra kvinnan jag gick bakom på väg till bussen, inget var kraftigt på henne, men vaderna hade samma omfång som låren. Jag tycker det är lättare både att skjuta ifrån och särskilt att ta emot sig utför med hamstringsmusklerna. 
 
Efter lugn morgon med joggningsrunda i backarna åkte jag omkring lite på fel bussar, tunnelbana/skytrain och hittade slutligen den rekommenderade billiga skoaffären. Den hade inte sandalerna jag var ute efter, inte helt platta men gåvänliga.
Lade tillfälligt ned sandalprojektet och tog mig till Granville Island. Det måste varit här modern och jag var -82. Jag minns väldigt väl att det var min första erfarenhet av gammalt industriområde omvänt till kulturcentrum, men bilden av små dammar och vattenströmmar mellan husen kunde jag inte se här, mycket kan ju ha förändrats. Framför allt massor med mer folk, saluhallar med organic food och dyra butiker, plus det som hade med fritidsbåtar att göra.
Och betongfabriken, som legat här hela tiden sedan ön föddes. Det gjorde den varken under vulkanutbrott eller för årmiljoner sedan, den byggdes upp av lera från hamnmuddringar i början av 1900-talet. Betongsilorna var målade som roliga gubbar med skrynkliga byxor mellan vilka de lika glatt målade lastbilarna körde in. En fiskmås med bygghjälm presenterade betongens tillblivelseprocess i en intrikat mekanisk modell, där små kulor rullade runt i konstifika banor.
Märkligt nog hittade jag ett par perfekta sandaler till ett hyfsat halva priset i en exklusiv butik. Skulle bara ta ett par steg åt sidan för en bra fotovinkel och klev så när upp i korgen där de låg.
 
 
 
 
Söndag 2/8
Tre missar som slutade rätt bra:
Miss 1: Gick upp tidigt och bokade in mig på turen till Bowen Island. Åkte in till downtown i så god tid att jag hann gå en promenad i de flashiga kvarteren vid Sea Wall, f d Expo -86. Jo, avgång skulle vara på samma hostel som turen med danske Erik, och när jag kom dit, javisst, sitt ned och vänta, guiden kommer fem över nio.
Halv tio fortfarande ingen guide, men det är långhelg, kanske det blev sent i går. Massor med folk som checkade in och ut, vi kommer tillbaka om det, vänta lite bara.  Kvart i tio, och jag pressade fram ett besked, turen avgick från andra hostelet kvart över nio. Pressade fram att ringa guiden och fråga om jag kunde möta upp, dröjde innan front desk fick mobilnumret, nej, svarar inte, de är nog redan på färjan nu, ber så mycket om ursäkt. 
 
På väg till Sky Train, konversation bakom mig; And how are you today, darling? Osv i sammetslen röst. Gick rätt in i förberedelserna för prideparaden, som skulle starta två timmar senare. Mycket färg, mycket exhibitionism, mycket expressivitet, mycket allt. Särskilt allt. Silverglitter, läderbögar med romarhjälmar, räddningshundar med regnbågsmössor, långa slanka ben i högklackat och kortkort, rosa skägg, kroppsmålning i vitt, cowboyhattar i rullstolar, politiska partier, butikskedjor, och halsbanden som alla bar. Fick ett rosa och hittade senare ett lila, skulle ju funka med klädseln jag hade för hiking. På poliserna hängde halsband över uniformerna.
 
Två timmars pridewatching avslutades med konversation med man i röd A-ford pickup, som han ärvt av sin pappa som köpte den för 44 år sen, hade rullat väldigt få mil. Han hade ingen närmare anknytning till temat, men gillade att visa upp sin bil och hade ringt på morgonen och frågat om han kunde vara med. 
 
Sky Train på väg till Fort Langley, där ett treaty signades mellan engelsmän och spanjorer i början av 1800-talet och British Columbia föddes. Förfärligt ljudligt tåg, visslade och skrek i varje kurva. Utsikt över små trähus och stora betongdito i förorterna. Samt ett stort sågverk, eller uppsamlingsplats för virke, British Columbias huvudindustri. Stockarna förvarades flytande på floden, som vi gjorde förr. I världens fart över en hög bro utan räcken! Vilket f ö gällde hela Sky Train, men tiotalet meter känns inte lika högt som en hög bro över en bred flod, Fraser River. Tänkte att föraren var vanvettig, inte minst nedför bron, där han eller hon verkade försöka slå rekord. På återvägen gick det ytterligt långsamt uppför, så det måste varit en bra lutning. Fick senare veta att Sky Train är förarlöst.
Byte till buss näst sista stationen, bussen tog lika oändligt lång tid som Sky Train, mestadels genom industriområden med bilhallar, byggvaruhus och liknande. Varmt vid ändhållplatsen City of Langley, som också bara var ett industriområde, med några bussfickor.
Liten commuter bus, luftkonditionerad. Snötäckta bergstoppar! Landsbygd! Stora trälador med brutet tak! En häst med föl i en hage! En halvtimma senare, och en gammaldags by med trähus i alla färger, plus turister som lunkade omkring. Kaffe och en välmatad fruktscone på ett ytterligt kitschigt ställe, jag enda gästen, personalen kollade en westernfilm på TV. Gulligt blommigt porslin och förskräckliga tavlor. Fick fel vägbeskrivning till Fort Langley, gick runt hela palissaden, guide i tidsenlig dress visade mig mot entren.  Två och en halv timma sedan jag startade resan, fikat borträknat. Fick senare veta att de snötäckta bergen låg i USA.
 
Miss 2: Stänger om 20 minuter och det tar minst en timma att gå runt. Sparade för all del 13 dollar, och fick en broschyr med väl berättad information. Inget militärt fort, utan en handelspost från 1827, där indianerna sålde skinn i utbyte mot andra varor. Blandade äktenskap uppmuntrades av Hudson's Bay Company, vilket jag såg senare på kyrkogården, för att få del av indianernas handelsrutter. Hudson's Bay Company fick en betydande utpost. Indianerna avtalade även att sälja tranbär, som gick vidare till Kalifornien och lax, som saltades och skeppades till Hawaii. Guldruschen igång 1858, det glittrade på Fraser Rivers stränder, bråttom att reda ut vart British Columbia hörde, och den brittiska kolonin utropades samma år. Besökte museishopen, kul med fleeceplädar i traditionella mönster. Happening med indianska kulturcentrumet imorron, guidad walking tour och annat, synd att det ligger så långt bort.
 
Miss 3: Bussen tillbaka gick en gång i timman på söndagar, jag kom sådär fyra minuter försent. Riktigt hett. Var väl inget speciellt bra med just den missen, mer än fridfullt vandrande i Fort Langley; en croissant fylld med ost och röda bär på bensinmacken, kyrkogården, rara trähus med liggande paneler i gammalamerikansk stil och sittstund vid Place of the Spirits intill biblioteket i Community Hall. Mycket fridfullt i lönnarnas skugga. 
 
 
 
 
Måndag 3/8
Har förvånat mig att jag inte blivit trött av sent i säng, vakna tidigt, joggningstur och hålla igång hela dan. Efter en kraftig frukost erfor jag omedelbar sömnighet, och klättrade upp i sängen för en liten lur, vaknade tre timmar senare! 
 
Riktigt mastiga backar här, om man vänder ryggen åt alla joggarna på strandpromenaden. Och mastiga hus, saknas inte medel i de familjerna. Såg en coyote trava mellan soptunnorna. Utsikt över bukten, verkar inte hända mycket med de stora fraktfartygen, tycks vara samma som låg här när jag kom, Wisdom Line och de andra. Upplysta på kvällen, inget som rör sig på dagen, såg jag i strandkikaren.
 
Stanley Park, totempålar, men först lite vandrande. Marine Building var högsta huset i brittiska imperiet när det stod klart 1930, dessutom kul art decostil med många detaljer. Såldes till Guinness för en betydligt billigare peng än byggkostnaden pga depressionen, används gärna i filmer.
Imposanta byggnader i downtown, imponerande träd i Stanley Park. Gick att tillbringa mycket tid i parken, tog det lite lugnt, fikade, satt på bänk o kollade utsikten, läste plaques, vandrade till fyren, läste plaques, såg upp för cyklister, förbi något militärt på en egen liten ö, förbi marinor, Lost Lagoon (från när bron blev en vägbank och sötvattenkällor ersatte saltvattnet.
 
Vandrade enligt Lonely Planet genom gaykvarteren (åt frozen yoghurt med grönttesmak och mörka chokladpluttar, mums), egna stadsdelsflaggor, gamla fina trähus, gata med butiker och massa ätställen och ett hörn med kolonilotter! Fick senare veta av Erik att det var en ödetomt som stan tänkt bebygga, det blev protester och i stället hyrdes kolonilotterna ut. 
 
 
 
 
Tisdag 4/8
Heldag på Erik-tur. Väldigt hyggligt nog fick jag rabatt pga att jag köpte heldagspass till förra turen, när resorna ingick, och betalade fem dollar i stället för 14!
Efter koloniträdgården blev det byggnader. En lagom ful byggnad var förklarad som historisk, fast den var från 1950. Dock ej hur som helst, det finns två slag, en som inte får ändras, en som får ändras lite men inte rivas. Det här var elbolagets, och den var byggd som ett ruter ess sedd ovanifrån, många våningar, hela källaren kärnvapensäker pga kalla kriget som var aktuellt då och Vancouver låg illa till geografiskt, mellan Kina-Sovjet och USA, plus massa andra specialiteter och definitivt högsta byggnaden i stan då. Pga billig vattenkraft var hela byggnaden upplyst dygnet runt, blev ett särskilt specifikt landmärke. Sannolikt den första med fasad i glas, vilket mamma och jag tyckte var specifikt för hela stan när vi var här -82 (en fönsterputsares paradis, som en senare guide uttryckte det). Numera lägenheter, men källaren gick inte att göra något åt, så invånarna får ha parkering på mark intill. Vilket inte låter så märkligt i våra öron, men har annorlunda betydelse här, där det är ont om mark.
 
Hotel Vancouver var det sista av Pacific Railways hotell, och började byggas 1929, sen kom depressionen och det saknades pengar, stod till slut klart tio ör senare. Engelska kungligheter bor alltid här, det allra första besöket innan hotellet var riktigt klart, men alla ofärdigheter doldes och folk hyrdes in att uppträda som andra gäster, fast bara på exakt de tiderna när kungligheterna skulle gå in och ut. Alltså stamlokus, undantaget prinsessan Diana, som inte ville bo på samma hotell som svärmor, så hon och Charles tog in på ett modernare. Hotellen, och om jag minns rätt även en del kontorsbyggnader, inreder gärna en lyxig penthouselägenhet på översta våningen. Den kan hyras ut till vilket fantasipris som helst.
 
Busstur över lång hög bro, en del av långa riksvägen tvärs över Kanada, med vägnummer 1. Upp i bergen, nya flotta hus och små äldre om varandra. Inte så lång trekking på denna tur, inte fullt så höga träd, men magnifikt och regnskog och skugga. Åt våra smörgåsar från kaffestoppet i stan på en flodbädd av stora bumliga stenar i Lynn Canyon. Det gick att bada, men Erik varnade för kallt vatten, kändes inte så kyligt att doppa handen, men på badande ungdomar förstod vi att det var friskt. Han varnade också för att dricka vattnet. Det var visserligen lika friskt som det verkade, men användes som toalett av björnarna. De finns här överallt, känner doften av våra smörgåsar på en kilometers håll, upplyste Erik, men de är blyga och visar sig inte i onödan. På våren, när vattnet strömmar snabbare och deras toaletter blir mer utspädda, är det säkrare att dricka vattnet.
 
Populärt att dyka längre fram, men ett bekymmer för räddningsverket eftersom förhållandevis många missade den smala dykrännan och träffade klipporna i stället. En stuntkvinna hade varit en av dem, hon skulle dyka 40 meter och av någon aledning inte kunna se var hon dök för att ett papper var uppspänt, men hon hade en markering att dyka mot. Missade med någon centimeter och bröt alla revbenen (märkligt nog inte mer) mot klipporna och låg i månader på sjukhus. Däremot blev enda tagningen lyckad. Enligt Erik, som varit fitnesscoach klarar man att dyka max sex meter (tror jag det var) och slå emot med plask, mer än så och vattenytan blir som cement. En kille han kände till hade dykt med skor och inte kunnat vinkla ut fötterna, han fick operera bort skorna på sjukhus, de hade liksom bränts in i skinnet.
 
Bron tillät att två mindre personer möttes, den gungade när någon gick. Populärt att stå på mitten och titta över kanten mot ån 50 meter nedanför. Det gjorde jag bara en mycket liten stund, flera av de andra gick inte ens över till andra sidan. Tog lite bilder. På vägen tillbaka mötte jag en mycket kraftig man som gick fort, bron blev som en hängmatta när någon vill skoja. Mötte en kvinna med ett mycket litet säkert högst månadsgammalt barn i knyte om halsen, och halvt gråtande stammade hon Please don't push me, oklart varför hon skulle ut och gå där alls. Naturligtvis råkade jag puffa till henne, det var ju smalt.
 
Tillbaka i stan var det Chinatown, Erik otroligt kunnig, bra på att hitta ställen där folk kan sitta ned i skuggan, om det så bara är vid någon plantering. Även om han inte var lika hemma i Chinatown som guiden i San Francisco, som bott i sin Chinatown, hade han all möjlig bakgrund till hur det är i dag, kryddad med egna erfarenheter.
 
Numera hade alla flyttat till nya Chinatown i förorten Richmond, dessutom, bara butiker och övrig business kvar. Sun Yat-Sen Park, som jag redan besökt, men fick veta lite mer om nu (allt, inkl stenar och växter har flyttats hit från Kina), Gates of Chinatown, butiker - med bl a torkad pressad anka, som är populärt att ha med som present när man blir hembjuden, och en genuin tebutik, som tydligen nyss flyttat in i nya lokaler och var riktigt flott. Köpte vitt te i lösvikt, dock inte med jasminsmak, tyvärr. Jasminte var det billigaste, så det blev en burk sådant och en burk grönt, fina burkar. Kassörskan kvittrade fort om köpa två få en gratis, men det hade blivit väldiga mängder te och viss kostnad, så jag nöjde mig och fick tydligen rabatt ändå plus litet provpaket annat te plus en ginsengkaramell, som alla fick, med erbjudandet att ta del av ginsengprodukterna. Hade blivit lite populär-TCM, så det hade jag gärna gjort, men de andra verkade vara klara med besöket. Konstigt att inga fler handlade te, hm, var drömbutiken.
 
Vidare med buss till city centre, genom East Hastings, gatan där man inte går om man inte är hemlös - och bor där, liggplatser täckte trottoarerna helt, förstår inte hur de hemlösa tog sig fram. Fler byggnader och så biblioteket!
 
Biblioteket, tänkte man, jaha, men vi var nog där en timma. Magnifik arkitektur, var nog Arthur Erickson igen, massa glas och bågformer, entren hade en sida butiker och ett tak som inspirerats av det stora hotellet i Dubai. Gick genom avdelningarna, satt en stund i sagorummet på barnavdelningen (barnvåningen!) medan Erik berättade. Åkte upp på hög våning, vandrade hit och dit, över broar (50 meters utsikt till entreplanet?) och såg alla fiffigheter i konstruktionen och dess lösningar, de sex inspelningsstudiorna som var gratis för vem som helst att använda men ständigt uppbokade, hundratals datorer som var ständigt besatta, alla läs-och studiehörnor, alla samlingar. Riktigt bra heldag från nio på morgonen till åtta på kvällen. 
 
Promenerade genom West End, gaykvarteren (Erik tipsat om att KFC hade specialpris på kyckling och fries på tisdagar, men kände mig inte lockad när jag kände matoset), såg solnedgången från English Bay Beach, promenerade utmed Sunset Beach - noga att hålla reda på så man inte gick på cykelbanan eller rullskridskobanan - gick upp på Granville St och tog bussen till Jericho Park, dygnetruntöppna NoFrills och vandrarhemmet. Blåbär riktigt billiga, $2-2,50 för en halvliter, 12-15 kr. Tydligen är de odlade (!) men det kan ju inte göra dem sämre. Gott på yoghurten tillsammans med solrosfrön, som bara finns i storpack.
 
 
 
 
Onsdag 5/8
En sömnig dag. Upp vid sju, sprungit en runda, backarna är fantastiska, villorna extraordinära. Syns att en del är äldre, de är i trä med balkonger och terrasser och lite mindre, dock som en vanlig svensk villa i storlek. Sannolikt med fantastisk utsikt - så länge vegetationen hållits i schack - tills det byggts fler hus, sådär 20-30 år senare. De extraordinära, i många former och färger, gärna i betongfunkis med svepande linjer. Skulle kunna vara honkongkineserna som oroades av kinesiska övertagandet -97 och flyttade till Vancouver. När det inte blev så farligt med utvecklingen där flyttade många tillbaka, men behöll husen som andrahem.
 
Hongkong ska visst ha så tät befolkning att allt måste funka dygnet runt, till och med skolorna, eller i alla fall kvällstid, vilket innebär att hälften av barnen går vanlig skoldag, hälften börjar när de andra har slutat och går kvällstid. 22 personer på varandra, om alla var ute samtidigt. Trivsamt då att kunna kvista över till Vancouver och sitt stora hus och sin stora trädgård och ta sin stora båt på en tur när det varit trångt ett tag.
 
Åt kraftig frukost - ännu en variant av ägg, kokta och hopkladdade med någon sås från hyllan med lämnad mat i kylskåpet, verkligen omsättning på den. T o m flaskan med majsolja försvann i ett nafs från hyllan med lämnad mat ute i köket. Omedelbar dåsighet överföll mig, men tänkte inte somna igen, smålurade i stället i en soffa och blev rätt pigg igen.
 
Meningen var att kolla in Museum of Anthropology före Conference Reception, museet skulle vara stängt på måndagar, min sista dag, när jag behövde hålla till på halvön för att slippa åka fram och tillbaka för att fixa praktiska saker. Var fortfarande lite seg, men kom iväg lagom för att registrera mig först, sen ta museet och komma till mottagningen, där jag ju ändå inte kände så många och den skulle hålla på till nio. Träffade genast folk jag kände, så det blev utdraget igen. De skulle ha styrelsemöte först, så det blev museet i alla fall, men stängde redan fem och alla turerna hade varit. Dock öppet måndagar på sommaren.
 
Kollade den välsorterade presentaffären och inhandlade en pryl som jag genast blev förtjust i, och som skulle visa sig urpraktisk; en dubbelväggad temugg i glas med tesil, gummilock och vackra firstnationstryck. Kom att följa mig överallt, särskilt bra på konferensen där man inte gärna dricker kaffe i varje paus och muggarna blir ynkligt små för te. Samma tepåse med grönt eller örtte räcker ju länge och den funkade bra i väskan. 
 
Kaffet är förresten en historia för sig, lika vattenskadat som i USA, cappuccino lyckas de av någon anledning bättre med, finns det inte får man toppa med en av de samlade hotellpåsarna nescafe. Däremot god civilisation på grädde! Val medan både mjölk och kaffegrädde, ypperligt.
Träffade förstås en massa nya pratsamma och glada ansikten vid welcome reception, många kanadensare, flera från öarna, särskilt Vancouver Island. Trevligt.

 

IMG_1719.jpg

 Pastorala idyllen vid Heathrow.

 

IMG_1720.jpg

Försedd med Lonely Planet på San Franciscos flygplats.


 

IMG_1888.JPG

 Kanadagäss i Jericho Beach Park.

 

IMG_1722.jpg

 Krabbfiske på piren, Jericho Beach.

 

IMG_1731.jpg

 Pacific Spirit Park.

 

IMG_1734.jpg

 TCM-apotek i Chinatown.

 

IMG_1746.JPG

 Polismueet, hästavdelningen.

 

IMG_1752.JPG

 Lokstallarnas rondell, numera scen.

 

IMG_1773.jpg

 Vandring i regnskogen.

 

IMG_1779.jpg

 Capilano river nedanför reservoaren.

 

IMG_1787.JPG

 Vandrare kollar vandrande lax.

 

IMG_1798.jpg

 Lördagsflanörernas favvomål.

 

IMG_1818.jpg

Betong förklarad av mås. Se målde silos i bakgrunden, dubbelklicka.

 

 

IMG_1853.jpg

 Prideparaden samlar sig.

 

IMG_1878.jpg

 Traditionella hus i Fort Langley.

 

IMG_1882.jpg

 Snötäckta toppar!

 

IMG_1885.jpg

 Över Fraser River med Sky Train.

 

IMG_1892.JPG

 Båtarna i bukten.

 

IMG_1906.jpg Stanley Parks (totem)pålar.

 

IMG_1897.jpg

 Extravaganta Marine Building.

 

IMG_1899.jpg

 Detaljer mellan Marine Buildings entrédörrar.

 

IMG_1916.jpg

 Lunchpaus på tur i bergen.

 

IMG_1923.jpg

 Guiden Erik berättar.

 

IMG_1925.jpg

 Gungande Lynn Canyon Bridge.

 

IMG_1948.jpg

 Tebutiken i Chinatown.

 

IMG_1949.jpg

 Storslagna biblioteket.

 

IMG_1955.JPG

Solnedgång över English Bay Beach.


Fler bilder på sidorna om konferensen!

 
stäng