Söndag, vilodagen

På organiserad pubrunda i går kväll, uj. Två guider beundransvärda i att hålla reda på 45 personer som blev allt mindre uppmärksamma. Ordinär prydlig pub, sportpub med stora fotbollsskärmar, traditionell pub med r&b-band, oansenlig hostelbar där det serverades Jägertrain; lång rad med glas, balanserande ovanpå ställdes snapsglas med Jägermeister som elegant föll ned som dominobrickor fast stående i de stora glasen och blandades med något som smakade åt Pimm's-hållet, underjordisk vodkabar med technodisco, ombyggd kyrka (!) med Frankenstein-attribut och sen monstret himself rullande ut under kupolen över våra huvuden, sättande sig upp med ett stönande och sen rullande ut igen, något bättre musik och sen sista stället, en irländsk pub med kända folkrocklåtar levande musik. Gruppen var nu betydligt mer högljudd och guiderna tappade greppet om oss helt.

 

Edinburgh har ett överflöd av kyrkor. Förutom som diskotek används de till allt möjligt. Närmate kyrkan har fik på kyrkogården, sitter vid John Dundas och Jemima Christians familjegrav, föräldrarna födda under 1800-talets första decennium, sju barn, yngsta dog 1926, 88 år gammal. Ljud av trafik och säckpipor, de senaste sannolikt från någon av otaliga souveniraffärer. Det trummas från Princes Park, som vi fick lära oss är bördig, en avvattnad sjö där stadens avlopp släpptes från klippan. Finaste husen överst, de med sjöutsikten hade avloppet kring de högre belägna rinnande kring fötterna. Myndigheterna gjorde en hygieninsats med beslutet att inte tömma pottor efter sju på morgonen eller före elva eller något ditåt på kvällen, och man skulle hojta varning först, fast den kom oftast i omedelbar anslutning till tömmandet. Därav epitetet shithead, enligt guiden, för dem som kom från puben på kvällen, tittade upp och sade What? Husen höga då som nu, var ju inte mycket plats på klippan, byggde i souterräng gjorde de gärna.

 

Anslående utsikt från Carlton Hill, som vi besökte i skymningen på spökrundan. Varm, vild vind, men nästan blåsigare nere i stan. Vita gäss i bukten. Carlton Hill säger sig vara Storbritanniens äldsta offentliga park, från 1700-talet. David Hume tog initiativet, det skulle vara nyttigt för folk att promenera lite, men enligt porträttet ser det inte ut som om han själv vandrade så särskilt. Någon fick för sig att bygga ett Parthenon som minne över vunna lagrar, men pengarna tog slut och det blev bara en rad pelare. Någon annan fick för sig att bygga ett observatoruim, men eftersom det alltid är mulet funkade inte det heller så bra. Men tillsammans med en del andra monument tillförde de vildparksversionen av monumentaliteten.

 

Trevligt att vandra i staden, gick en sväng på kvällen också, trots blåsten. Elegant kvarter precis bredvid vandrarhemmet, kontor för försäkringsbolag och advokater samt en stängd park. Med den oundvikliga kyrkan bakom, och ett monument förstås, de är omåttligt förtjusta i monument. Sitter i Princes Park (undrar varför det inte ska vara något skiljetecken) och tittar upp mot slottet och gamla staden, det blåser i rosorna och alla parkträden. Bredvid ett monument, förstås, en war memorial, som tackar amerikanerna för hjälpen i första världskriget. Verkar dock som om de kom in lite på sluttampen. På andra sidan en ståtlig häststaty, som jag tagit bild på, visade sig vara en war memorial för boerkriget. Hästen milt sagt hårt betslad. Skulle nog vandrat mer i Princes Park, rätt härlig, med utomhusscen och serveringar, nu hade jag bara tagit genomfartspromenaden för att undvika trafikstöket ovanför. 

 

Funderar på alla – tjejen jag köpte paj av på Farmer's market och flera personer på pubrundan – som kommenterade att de red när de var yngre, men ramlade av och inte har vågat rida igen. Är det så vanligt? Tycks som det behövs säkerhetstänkande och känsla för ridning.

 

Lyckades få ihop posterkorven i väskan igen. Kom slutligen ihåg att fråga om husets ursprung, ett sjukhus för pensionerade soldater. Därav de stora rummen, kanske, var väl inga enkelrum på den tiden. Faktiskt var även stridsflyget representerat bland figurerna över entren, kan ju inte vara så illa gammalt då. Antagligen trivsammare som vandrarhem än sjukhus, särskilt när gästerna själva valt var de vill bo, inte heller så sterilt som vandrahem kan vara. Vilket för all del inte heller verkade vara fallet med de andra vandrahemmen jag passerade i Edinburgh.

 

Huvva, så tidigt, satte klockan på kvart i fyra. Musiken fortfarande på i stora allrummet. Men allt tyst och stilla i övrigt, hela vandrarhemmet sov. Utom receptionen, bemannad dygnet runt, bara att visa sitt nyckelkort när man kom in, och som nu, lämna det. Killen bakom disken sökte intensivt efter min deposition för konverterarkontakten, eftersom min på något sätt tagit slut. En liten plastpåse med en massa mynt överräcktes.

 

Och så hade jag tre Scottish shortbread kvar, lite tufft att trycka ned dem på vägen ut till flygplatsen, men jag lär ju inte bli hungrig. De smakade påtagligt smöriga. Asken vann jag i tävlingen för nya medlemmar i ISES, var tilldelad haflinger svans, men det var en äldre dam från Österrike som såg till att lokalisera alla de olika kroppsdelarna/medlemmarna och höra så alla tyckte namnet Emma var OK. Sen föll vi på mållinjen, eftersom ingen kunde hitta den som höll i tävlingen, men vi beslöt dela pris med appaloosorna.

 

Det regnade när jag lämnade vandrarhemmet. Bussen kom på perfekt tid, immiga rutor, så vyerna av vaknande stad uteblev. Affärerna på flygplatsen redan öppna, klockan fem.

Ises_sond_Karneval.JPG

Festivalstämning på Princes St, tävling mellan trumorkestrar.


Ises_sond_Kyrkofik_2.JPG

Vandrarhemmets närmaste kyrka hade ordnat kyrkogårdsservering bland gravarna.


Ises_sond_Kyrkofik_1.JPG

Inget problem att bygga serveringen på kyrkogården. Gravar skymtade bakom drickakylen.


Carlton_3.JPG

På andra sidan vad jag misstänker är parlamentet syns gamla staden med alla kyrkor och annan åldrig bebyggelse.

 
stäng